Det var alldeles för långa skoldagar för min del att resa tidigt med tåg till Trollhättan och komma hem sent även på lördagar. Under de fyra åren till realexamen fick jag en vän för livet men bara under lördagar. Då väntade Karin på bussen till Gärdhem och jag på tåget mot Nossebro, som gick ändå senare. Under skoltidens raster hade Karin en annan att byta tankar med. År 1990 tog vi upp vår relation. Karin var ledig varannan måndag samtidigt som jag fanns i hennes hemsocken som predikant.
Den måndagen på förmiddagen blev det ofta utflykt till Hunneberg och vandring där. Tyvärr fick Karin bli mitt bollplank och stå för alla fel, som gjordes mot mig år 1956 på Restad Sjukhus. Hon var fortfarande i tjänst och en mycket omtyckt mentalsköterska. Karin är alltså den andra syndabocken efter den första, som var rektorn för Göteborgs Sjuksköterskeskola.
År 2006 dog Karin plötsligt bara 70 år gammal. Jag tvingades våga läsa min egen sjukjournal från år 1956 och sen ta ansvar för inte bara deras alla fel mot mig utan också alla mina egna mot mig själv!
Det var då jag blev i behov av både en och två syndabockar, som verkligen kunde ta över och bära skulden och skammen dit där den hör hemma. ASASEL. Före detta överläkaren på Restad Sjukhuset hade uppmanat mig i ett brev att skriva en bok om mina erfarenheter. Karin hade lovat, att jag fick berätta precis allt jag ville tidigare. Överläkaren skrev i ett av sina brev, att kan man inte sparka sig blodig mot en mur kanske det är bättre att gå runt den.
Precis vad jag gjorde den 5:e september år 2013. Ensam med en kaffekorg i bagaget på den hyrda bilen. En ensam målare var vittne och tog foto på mig med min kamera inne på den öppnade rastgården. Huset renoverades att passa för flyktingar undan krig.
Muren är tre meter hög fortfarande. Den har en glipa bara. Jag har slutat resa dit för fotografering. Egotrippad som jag är.
Patienten är frisk och pigg för övrigt och finns på Youtube.
Gunnels plats i rymden 
Trevlig bild från en plats med otrevligast möjliga minnen.
Hur svarar jag på rätt påstående, Alma-Lena? Vilken målgrupp hade jag från början? Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är dedicerad till tjejerna på Hinseberg. Det var där i en stor samling, som jag visste, att det var rätt publik att berätta om psykiska övergrepp i journaler och verkligheten. Inga kunde bättre än de hur det kändes att bli förnedrad och vara maktlös. Det var i början av 70-talet. ”Empati men inte sympati,” som en god vän uttryckte det.
Tyvärr kan jag inte byta bild! Jag vet inte hur man gör. På Facebook har jag fått lära mig att byta. Summan av mitt livs ältande är fortfarande, att Kristi försoning gäller alla, som vill ha den. Det gäller även före Jesus födelse, död och uppståndelse. Den som propsade på att få vara med Israels Gud fick det på Gamla testamentets tid! Den är utvald som tackar ”ja” till erbjudande om räddning/frälsning.
Som jag ser det.
/Gunnel