Årets längsta fredag

Käre Jesus!

Ja, så var det i min barndom. Långfredagen skulle vara lång och tråkig. Det vet du. Du vet, att min pappa var mest noga med rätt eller fel. Båda mina föräldrar var noga med söndagar. Så var det då denna fredag den längsta på hela året. Inga nöjen eller spel och tävlingar var tillåtna för allmänheten. Inga biografer körde mer än en enda given film: ”Ordet” med manus av Kaj Munk.

Mitt intresse för dig och Getsemane började i byns lilla missionsförsamling. Den dog ut en dag och arvet skulle skiftas. Under den lilla estraden fanns möjlighet att gömma gamla överblivna tidningar för oss söndagsskolbarn och klass böcker. En av de äldsta tanterna i byn fick vara med att sortera och minnas sin tid i söndagsskolan. Det blev tvunget för mig att läsa protokoll och läsa på om juridiken. Frågan kom ju vem som ärver värdet av kyrkan och tomten.

Ja, du vet ju hur envis och tjatig jag är. Det var här sorgen började, att läran om dig inte betydde något jämfört med fastigheten och tomten mitt i byn. I lilla salen hängde en stor tavla, som föreställer din ensamma kamp i Getsemane. Är det rätt eller fel att ha en bild, som skall föreställa dig? I vart fall var den stor, meterhög.

Det blev dags att läsa kassaböckerna. Hur hade de förvaltat sina pengar? Det fanns en kvar att fråga, som varit barn och ung, när Missionskyrkan byggdes. Vilket år som tavlan skänktes, det visste hon inte men väl namnet på pigan, som gav den. Hennes vackra namn har inte jag kunnat glömma. Hon hette Beata Torpenberg.

Nu undrar jag, vad du tycker om bilder av dig? Israels folk fick inte göra avbilder vare sig i trä eller sten föreställande Herren Gud. Andra folk hade många avgudar gjorda i olika material. Ja, Aron och folket tillverkade ju en kalv i guld, när de blev otåliga och inte fick svar fort nog genom Mose. Du hänvisar gång på gång till Moses skrifter och alla de andra. Jag har bilden från Getsemane och din kamp på min näthinna tillsammans med sången: ”Den stunden i Getsemane jag aldrig glömma kan Då du i blodig ångst och ve…”

Där sviker minnen och texten är bearbetad ser jag av Karin Hartman år 1984. Det är mycket, som är bearbetat och nya begrepp kommer in ständigt.

Du vet, att jag längtar hem! Inte bara till blåsipporna vid foten av Hunneberg. Jag längtar hem till himlen dit du har gått före. Du gick tillbaka till den härlighet, som du hade innan tiden här på jorden. Du presenterade för alla vem Gud är och hans oändliga kärlek till världen och var och en.

Tack till dig, som alltid lyssnade till mitt livs berättelse! Du höll mig om min svaga, dåliga rygg och missförstod aldrig, när det var som tuffast.

Nu gäller min berättelse dig som en konung, som är färdig och har fullföljt hela ritningen från Gud på korset mellan två rövare. Jag vill lära känna din kraft i uppståndelsen mera. Jag vet, att du känner mig och ber för mig. Det är jag så glad över!

Din Gunnel