”Dö´n ska på nåt ställe börja.”

Natten är över och jag vaknar inte. Värken har hållit mig vaken. Nu är det vänster axel. Jag får igen för det jag citerat som jätteroligt. Som min storebror sa om värk för många år sen:

”De´ begriper en inte förrän en är där!”

I mörka stunder har jag varit sjuk hela livet. I ljusa tider har jag arbetat och varit full av energi och haft kreativitet alltid. I bottenläge har det alltid hänt att någon korsat min väg. Det har blivit en vändpunkt.

Så kom det ett brev år 1982 med en handstil likt min mors och en kusins. Kan en ärva handstil? Det var från en för mig inte känd syssling. Hon och hennes man ville komma och bo över hos mig. Dessutom ville hon lämna tillbaka min morfars bondepraktika, som varit totalt försvunnen länge.

Min gamla mor Anna hade bara ett halvår kvar att leva då. Hon närmade sig de 90 och satt vid köksbordet, när jag kom hem med denna dyrgrip. Hon sken upp och sa:

”Å se, här har far skrevet!” Sen läste hon och berättade sina barndomsminnen under tiden om hur det var när ljuset kom och de sprang runt, runt huset som barn och tittade in i fönstren utifrån.

Inte nog med det! Innan dess hade jag dragit ut en låda med lösa foton ur en bokhylla med hurts. Frågan kom så klart att vissa foton var bättre tagna än andra: ”Vem har tagit dessa?”

Eric Strand en granne levde, så vitt de visste och då fick jag bråttom för han var i så fall över 90 år. Min morfar hade skrivit om kvarnen de byggde och denne Eric var bara 14 år, när han köpte en kamera tillsammans med en annan pojke för lika många kronor i början av 1900-talet. Jag tror inte på slumpen! Jag tror, att Gud visste, att nu behövde jag omväxling från värk och lite roligt!

Pojkarna hade haft sitt mörkrum i kvarnen som Erics far fått köpa av min morfar. Hur kunde detta vara möjligt så känsligt för damm, som det är i ett mörkrumsarbete! Frågorna hopade sig. Hur fick de in vatten i rummet till sköljning av glasplåtarna? Jag hade sökt upp gamle Eric och hans fru och fick fråga obegränsat.

Här är en yngre bror Olle och Eric Strand till höger i sitt mörkrum runt år 1913. Delägaren i kameran Lars Larsson har tagit fotot.

Gud har i sin fotografiatelje ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris, får aldrig ett blomst i paradis. (Ur dikten Getsemane av Nils Ferlin)

Min värk fortsatte men under tiden kunde jag låna och läsa fototidningar om mörkrumsarbete. Jag låg plant på hård bädd och hade en årgång tidningar på ena sidan på golvet och de lästa på den andra. Sen fick det bli svart/vitt i stället för färg.

Nej, jag tror inte på ödet! En dag senare i livet flyttade det in ett ungt par i en lägenhet mittemot min. Det visade sig så småningom, att han var proffsfotograf. Det blev fritt fram att fråga honom om filmer och framkallningar och kopiering till det bättre! För att få fram kontrast i de svaga lite gulnande fotona kunde jag använda ett blåfilter vid reprofotografering. Så sa han.

Där kommer Josef in i Moseböckerna och hans drömmar om sädesfält och kärvar. Nu hade jag morfars anteckningar och de ändå äldres brev om en mycket svår svält på 1820-talet, kvarnen, mjölet och vattnet som runnit i ån och sköljt glasplåtarna i en trälåda under natten.

År 1862 skriver min morfar, att de började spränga till en ”qvarn”. Det var i arbetet med reprofotografering av Erics fina foton som tankarna gick vidare till Josef i Moseboken. Jag har ju följt hans vandring från Sikars brunn till Dotan och sen vidare till Egypten. Hans liv forsade fram men blev hejdat som till en kvarn att tjänstgöra för liv till hungrande…

Det var bara att ligga plant på hård bädd för att slippa all värk och tänka på Josef och hans bröder. Med det kom jag långt på den tiden, utan att kunna arbeta som alla andra och göra rätt för mig.

Jag kom till Jesus! Jag stannade hos Jesus! På den VÄGEN är det. När doktorn inte hitta något fel i min mormors axeln lär hon ha konstaterat:

”Dö´n skall på nåt ställe börja!”

(Jag har gått alldeles för länge med rollatorn och låtit den ta över det ena benet inte förmår.)

P.S. Det kom en hälsning från Marta Mikander med sånger och psalmer att lyssna på.

Här är en av länkarna. Tack Marta! https://www.youtube.com/shorts/LhXcPFAs_NY

Verkar inte vara något slut. ”Hela vägen gick han med mig O vad kan jag önska mer…” D.S.