”Staten det är vi” ser jag som en upprepning, när stat och kommun burit sig som allra sämst år mot samhällets svaga. Det gäller barnhemsbarnen. Det gäller boken:
”STULEN BARNDOM Vanvården på svenska barnhem” av Thomas Kanger
Det var på Facebook som någon satte in bild på det nya fina huset Vidkärrs barnhem med en ring lekande barn utanför. Texten under var: ”Mitt barndomshem under sju år”
Vem kunde tro dessa barns berättelser? ”Vidkärr” till exempel, det sa mig ingenting mer än att det var ett stort barnhem och att det hade varit svårt att vara där. Nu är jag skakad och har läst ut boken med så många ögonvittnens tragiska berättelser.
Välfärdsstaten – men inte för de svagaste i samhället ensamstående mammor med barn. Välfärdsstat men inte för de psykiskt svaga och sjuka, obekväma för samhället. Många blev inlåsta år efter år utan att någon reagerade. Många blev stämplade för livet som sinnesslöa eller idioter. Kan detta vara vårt vackra Sverige? Det får bli en mörk bloggpost i kväll för jag är upprörd fortfarande över prästen Dag Sandahls bloggar. Var finns proportionerna mellan barnens förstörda liv från barndomen och att präster blivit kränkta? Jo, allt hör ihop med allt och året 1958 fanns för många av oss andra också.
Frågan finns bland kommentarerna om Gud fanns med år 1957 men inte år 1958.
Citat:
”Om man tror att Gud var med 58, men inte 57 (och alla östliga, ortodoxa o katolska Kyrkor; överallt, alltid och för alla), har man en hel del att bevisa.”
Just där brände det till för mig, som inte klarar att vara politisk korrekt. Jag mår dåligt! Vem har fattat beslut om var vi får tala om Gud och var vi inte får göra det? Om staten och kyrkan hört ihop, så borde väl Gud finnas i staten någonstans? Har Gud flyttat över till kyrkan helt och bara där får vi tala om honom? Inom politik och sjukvård är det inte plats för andliga samtal. Kvar är Kyrkan och utomhus och i hemmen. Absolut inte i skolorna.
Vad hände år 1958 och för vem? Det verkar som både Dag Sandahl och jag har tendenser att älta och älta igen. Jag för min del har undrat vad Gud menade med sin kallelse till mig som kvinna och var det finns lite utrymme för mig. Jo, jag har hört, att jag tar stort utrymme men inte med det jag brinner för. I filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” från år 1956 och åren framåt, när hela min framtid slogs i spillror inom sjukvårdens ram får det inte vara någon berättelse om Gud och hans ord. Filmen skall vara neutral och kunna visas för studenter på väg in i sjukvård eller socialvård. Så var det idag senast och jag är inte ens stolt över resultatet av min berättelse och andras insats längre.
Vem har bestämt, att inte jag får berätta om Guds ledning och hjälp genom allt?
”Staten det är vi.” Jag är en del av samhället men får inte berätta om Guds kraft till räddning och makt att upprätta.
Året då allt blev förstört var 1958. Stackars präster!
Gunnels plats i rymden 
🙂
Jag säger inte att medicin är rätt eller fel, jag säger att det kan bara personen det handlar om och dess nära ta ställning till. Det som stör mig är när människor utan egen erfarenhet yttrar sig i frågan som om de visste bäst. Hopps du får en fin dag Gunnel! Kram!!
Madelein, ja du vet att jag uppskattar din information på din blogg om hur det är att leva med ADHD. Så många som blivit missbedömda nu och tidigare. Vi hörs!
Jag skall läsa boken och återkomma. Jag har en väninna som är en av de där barnhemsbarnen fast vilket barnhem vet jag inte. Hon har mått mycket dåligt.
I övrigt är jag extremt dåligt insatt i den kristna debatten så det vågar jag inte kommentera alls.
Bra att så många som möjligt läser boken: ”Stulen barndom…” Det är inga proportioner mellan barnens lidande i vårt samhälle och futtigheter mellan bekännande kristna.