Författare: Gunnel Bergstrand

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Öronmärkta pengar

Trappan upp till Naturhistoriska museet i Göteborg går inte i ett. Det byter riktning men är ändå ingen serpentinväg. Nu har jag glömt hur många steg det var att sega sig uppför. Upp kom jag i vart fall därför att jag måste se en utställning med namnet:
Psykets historia under 4000 år

Det var mer eller mindre en order från en pensionerad arbetsterapeut och lärare inom psykiatrin. Så halkade jag in liksom på ett bananskal i Inre rum. Och det har bara gått ett år sen dess. Så fort hinner jag verkligen inte att fatta vad detta gäller! Och nu tycks projekttiden vara slut snart. Det skall komma ut en bok om Inre rum med deadline idag. Ja, så mycket engelska begriper jag, att manus måste vara inne på tryckeriet i tid men inte i otid. Det är sista dagen idag för redaktörerna på Inre rum. Det var fråga om en projekttid med öronmärkta pengar från regeringen till att börja med. Det gällde att informera allmänheten om psykiska sjukdomar och neuropsyiatriska handikapp.
Nej, jag hinner verkligen inte med! Först skulle jag lära mig vad det innebar att vara ambassadör! Jag hinner ju inte ens fatta det förrän tiden är ute!

En dag skulle jag få ett provnummer av tidningen Budbäraren. En budbärare vet jag vad det är. Så kom tidningen och i den låg en liten lapp från en annan Gunnel, att hon träffade mig på 70-talet. I tidningen fanns en artikel skriven av henne som pastor:
”Jag har Asperger”

Att vara en Asperger är inte som att vara en Bergstrand. Nej, Asperger är tydligen inget efternamn. Det är tydligen ett syndrom. Latin? Jag kunde ingenting. Absolut ingenting om hur det kan vara att ha ett handikapp av den sorten… Gunnel har skrivit en bok till och med om hur det verkar i vardagen bland människor. Kommunikationen måste vara tydlig. Det går inte med tvetydligheter och inte bra med ironi.

Jaha. Och jag som dribblar med orden så ofta och är självironisk och ironisk. Det är dags att lyssna på hur andra kan uppfatta eller missuppfatta. Jag kunde heller ingenting om hur de har det i vardagen, som lever med ADHD. Det var en okänd värld, som öppnade sig, när jag läste boken:
Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

Det finns en tidigare Blogg med namnet Ambassadör. Den har jag läst om och där fick jag en positiv bekräftelse av Sofia Lilly Jönsson. Hon hade sett och kom ihåg.

Om nu tiden har gått ut snart för ett av regeringens projekt att utbilda ambassadörer, så finns Guds den högstes projekt kvar att vilja utbilda budbärare av hans goda vilja om frid på jorden, där nu ångest råder.

Min frid ger jag er, sa Jesus, inte som världen ger. Var inte oroliga!

Här finns Bloggen Ambassadör

Vem sjunger vad och varför?

Det är fråga om ekonomi nu i kyrkorna uppenbart eller illa dolt. Det går inte att ha så många kyrkor längre! Vi måste tänka om! Det kostar en lön till prästen/pastorn och en musiker. Det kostar dubbelt till i olika avgifter dessutom. Vi har inte råd, att reparera alla dessa byggnader och underhålla heller. Då är det en fördel med gamla Missionskyrkor och kapell med tunna väggar på torpargrund. Där kostar det bara rivningen och den värdefulla tomten finns kvar att sälja. För nästan alla har ju bil och kan resa till nästa kyrka…

Det kanske inte är så lätt med ett nytänkande. Kan vi inte slå oss samman som tror på Gud och låta alla tänka själva? Så mycket lättare det skulle bli då med ekonomin och allt stort och mäktigt behöver ju inte ske bara i Stockholm?

Här sitter jag i utkanten av Göteborg eller har hamnat utanför till och med och väntar på en bok av Sofia Lilly Jönsson, som jag mött i rymden och som skriver så bra om Kyrkan. Varför går inte någon biskop in på hennes Blogg ”Fjärde väggen” och plockar poäng? Jag har hittat många.

Den tidigare gällde Ulla Karlssons SOS. Varför inte ta bort allt motbjudande om försoningsoffret, blödande på ett kors? Så lätt det hade varit för en biskop var som i Sverige att gå in och besvara och motivera varför någon eller några håller fast vid läran om Jesus? Han är den ende syndabock, som vi behöver att skylla på! Han är fortfarande den ende som vi kan lägga skulden på!

Denna gång gäller det varför en kyrkokör skall försvinna. Det är inte bara i Stockholm sådant händer. Finns det inget att sjunga om längre?

Läs mera här och tänk efter vem vi sjunger om och varför.

Integritet och tystnadsplikt

Det kan diskuteras vem som har vad. Jag har efter många års bearbetning och vånda beslutat att berätta min berättelse från år 1956. Hur skyddar jag då min integritet? Förlaget Recito AB, som tryckt boken och marknadsför den som ”Liten upplaga” under en viss tid visar mig en försäljningsstatistik. Alla osålda exemplar måste jag köpa själv sen.
Vilka dessa tre är, som köpt boken ingår tydligen i deras tystnadsplikt. Köparen har rätt till integritet.

Vilken målgrupp har jag då tänkt mig för mitt budskap? Jag har fått många raka, ärliga frågor om vad jag vill med min nakna berättelse. Är jag revanschlysten? Är jag bitter och vill klippa till någon som redan är tyngd av frågorna och situationen inom psykiatrin? Vart vill jag komma? Är det synd om mig?

Nej.

Det är under många år, som jag längtat efter en dialog mellan vårdare och vårdad. Nyss har jag lärt mig nya ord som ”brukare” och ”självmedicinering”. Kvällspressen frossade i fördömande nyss över dem som behöver sin medicin. Okunskap i ämnet drabbar alla. Den artikeln drabbade redan mobbade människor.

Nu är det som det är. Min berättelse är utgiven. Innan dess bad jag om att få berätta den en gång till i min hemstad och satte rubriken själv:
”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga”
Det skulle vara en underrubrik också. Den satte en diakonissa och föredraget skall vara i Svenska Kyrkans regi.
”Om att leva med en psykiatrisk diagnos”

Snart är det ett år sen jag blev inbjuden att delta i en kurs/utbildning av attitydambassadörer i Inre rums regi. De två kursdagarna kommer jag inte att glömma på grund av alla deltagarnas egna berättelser som ”brukare” av den psykiatrika vården. (Jag är brukare av den ortopediska vården som en jämförelse då).

Gissar att vi var 12 pers på de första kursdagarna och alla var där för att sen kunna gå ut i samhället och informera om hur det är att leva med ett neuropsykiatriskt handikapp eller en psykiatrisk sjukdom. Att kunna ett ord som ”panikångest” är inte det samma som att kunna något om hur sjukdomen styr vardagen minsann.

OK. Jag är frispråkig och har alltid varit. När det gäller tystnadsplikt, så frågar jag först den det berör: ”Får jag lov, att berätta detta?”

Får jag lov, att berätta min egen historia även om andra blir illa berörda? Kan jag trösta någon enda, som vet vad detta gäller och hur ont det gjorde?

Läs mera här

Försoningens mellanrum

Detta är titeln på Sofia Camnerins doktorsavhandling från år 2008. Den titeln lånar jag och på grund av min envishet tog jag mig igenom hela boken utan att fatta. Det var titeln, som intresserade mig och ämnet. En dag skall Sofia Camnerin transformera ner sina teologiska kunskaper till min nivå.

Det vi är överens om är svårigheten med teori kopplat till verklighet. Bibeln säger, att vi skall förlåta, som vår fader förlåtit oss. Jesus visar detta tydligt i sin liknelse om att vara skyldig ett obetalbart belopp men få det efterskänkt. Vilken lättnad! Och sen i nästa stund gå ut och kräva vännen på en struntsumma.

Det är bättre att studera liknelsen som den står än genom min tolkning. Matt kap 18:15 –

Har Gud rätt, att efterskänka Annika Östberg hennes skuld? Skall vi svenskar diskutera om detta är rätt eller fel och bli lika stenhårda, som de tycks vara i USA? Kan något bli ogjort av flytten till USA över huvud taget? Kan en som tagit emot första injektionen av narkotika och fastnat på det backa i tiden och få bli kvitt några konsekvenser av den sprutan?

Allt hör ihop med allt. Vi har det samhälle vi förtjänar. Vi är alla mer eller mindre egotrippade och vill inte anpassa oss till varandra. Eller?
Vad har detta med förra bloggen att göra om tvångsvård och bältesläggningar? Det enklaste är att blunda och inte se alla unga tjejer, som vill vara trådsmala och se bra ut men är fulla av ångest inuti. Det är inte sjukvård, att lägga dem med deras ångest i spännbälten. (Se Anneli Jäderholms Hemsida överlevnadskonstnär till höger.Där finns länk till Aktuellt kl 21 härom kvällen.)

Det var heller inte sjukvård, att lägga mig i bälte som 20-åring, när jag bara var så dödstrött. Där kommer försoningens mellanrum in. Gud har haft ett otroligt stort tålamod med denna ordentliga Gunnel Bergstrand, som inte gör några fel.

Bara inte kan glömma! Bara behöver försoning med Gud och medmänniskor och mig själv genom Jesus Kristus.

Läs mera om boken här och hur den går att beställa

Det kom en dag för snart 4 år sen då jag inte stod ut med dessa minnen längre, som flöt upp vid senaste livskrisen. Det var tvunget, att gå till botten med alla deras diagnoser och bildligt talat få av deras tvångströja. Boken handlar om allt utom försoningens mellanrum på 50 år. I det mellanrummet har den helige Ande samtalet vänligt men bestämt med mig om min synd (…lite avundsjuka bara som Kain också bar på och inte rådde på.)

Tvångsvård och bältesspänning

Igår kl 21 i TV:s Aktuellt fick vi se och höra Anneli Jäderholm berätta om sina upplevelser av tvångsvård och bältesspänning. Vi fick se en arm full av ärr från någon annan och höra om unga flickors ångest och självdestruktiva beteende. (Följ Annelis berättelse i den länk, som finns till höger.)

Ett inlägg är skrivet till min förra Blogg kopplat till narkomani, fängelse och brott. Ångest och panikångest är ett fängelse av annat slag, skriver hon.

Nu har min bok kommit ut och jag sträckläste den på egen risk. Manus är testat på över 50 professionella innan dess och jag har blivit hindrad många gånger att berätta. Nu gick det inte längre att hindra mig. Min bok river upp andras sår. Tyvärr eller så bra då. Det finns nämligen läkedom att få i Jesu sår.

Ja, jag är intresserad av Annika Östbergs historia! Den går parallellt med min historia från mitten av 60-talet bland missbrukare. I början trodde jag, att det var väldigt enkelt att en missbrukare och kriminell lämnade sig åt Gud och sen gick ut i frihet från begär och laster. Så enkelt var det inte och då sökte jag mig till en bibelskola. Han som var prickig av sprutor i armvecken hängde med utan att jag vill det. Hon, narkomanen, hängde med sen därför att han var på bibelskolan. Och jag kom aldrig från deras problem eller mina. I min ryggsäck fanns också material till bitterhet och fall. I min ryggsäck fanns också svarta minnen och oförsonlighet.

I Mikael Karlendals Blogg har jag gjort inlägg angående arvsynden. Bland debattörerna finns flera på kristna sajter, som vet precis hur andra kristna skall uppföra sig. Alldeles särskilt då en församlings pastorer.
Den helige Ande pekade en dag på texten om Kain och Herrens samtal med honom.
1 Mos 4:3-9
Det är väl ändå första texten där ordet ”synden” finns? Skyller jag på Kain, när jag insett, att synden börjar i mitt tankesystem och inte i pastorns? Jag var avundsjuk på de friska under många år. Jag var och är avundsjuk på de som har pengar. Det går inte att skylla min avundsjuka på pastorn! Det går heller aldrig att backa i tiden och välja den hälsa andra fått. Jag har ansvar för hur jag hanterar min tid här på jorden och vilka beslut jag fattar.

En del har visat i skrift, att de är avundsjuka på Annika Östberg därför att hon fått så mycket av uppmärksamhet. Nu finns avundsjukan på att hon kan tjäna pengar på sin historia. Nej, polismördare skall hatas resten av livet! Sen kvittar det, att hon bara var narkoman och prostituerad.

Vi får precis det samhälle vi förtjänar utan kännedom om Gud och hans försoningsplan genom Jesus Kristus. Bibeln upplyser mig om att jag förtjänat döden oavsett min präktighet. Nu blir det ingen fällande dom för dem som är i Jesus Kristus. Han tog på sig skulden och domen i mitt ställe.

Visst! Jag är minnesgod men han blåser bort de mörka molnen. Och kommer det ett åskväder, så är det bara att invänta hans båge i skyn efteråt.
Det är värt att studera Guds upprepade förbund genom alla tider. Det gäller alla. Mitt liv har inte varit tragiskt. Skadorna jag fick av bältesspänningen som 20-åring har tvingat mig till självkännedom. Är jag oförsonlig eller behöver jag också förlåtelse för andra fel, som jag gjort?

Ögonblick som förändrar livet

Igår läste jag, att Annika Östbergs bok kommit ut med titeln:

Ögonblick som förändrar livet

Den boken har jag väntat på.
Samtidigt gick min bok ut till försäljning. Vi har ingenting gemensamt mer än ljudet av nyckelknippan. Så naivt av mig, att skriva ett öppet brev till henne. Det kom aldrig något svar och finns inte kvar i det manus, som gick till tryckning.

Så naivt av mig att skriva ett öppet brev till den präst, som önskade en debatt om försoningsoffret på korset. Hon svarade heller inte. Alla tre är vi lika beroende av Guds nåd: den dömda kriminella kvinnan, den kvinna som läste till präst och var präst och jag som pensionär med livet bakom mig.

Min bok är dedicerad till tjejerna på Hinseberg. Där har suttit mer än en tjej/kvinna, som tagit emot Guds nåd och förlåtelse trots en låst dörr utifrån till cellen.
Nu är det redan 2 år sen jag skrev Bloggen ”Sorgfågeln”.

Läs mera här

Den som längtar efter upprättelse får det på ett eller annat sätt även om det tar tid ibland. Den nåd Gud ger kan ingen ta ifrån människan. Det är bara att hålla fast vid alla löften i bibeln.

Arvsynden

Det är märkligt detta, att det är männens revir att samtala om bibliska sanningar. När pingstpastor Mikael Karlendal skriver en Blogg ”Tala mer om arvsynden”
så blir det över hundra inlägg från olika män inom några dagar. Så intelligenta inlägg dessutom!
Läs mer här

Om jag berättar om den insikt den helige ande gett mig i frågan, så kommer det inte ett enda inlägg. Kvinnan skall inte undervisa enligt min favoritteolog Paulus.
Men jag får väl ändå citera min pappa, när han påstod att ingen kan arbeta u.p.a.

Jag anser fortfarande i augusti år 2011, att synden börjar i min tankeverksamhet och inte i andras. Kunde jag, så är jag ansvarig i mig själv för döden som följd av synden och kan inte skylla på arvet, miljön eller dåliga andliga ledare. Som jag fattat bibelns budskap, så måste Jesus lämna himlens härlighet också för min skull och dö en plågsam död för min skull.
Den som tror på Jesus skall leva om han än dör.

Av den anledningen tillhör Paulus mig också precis som Josef gör i Gamla Testamentet och Rut och de andra.

Josafat

Igår kom den efterlängtade CD:n per posten. Det var innan sommaren jag läste en annons, att Berit Simonsson skulle ha bibelstudium om just Josafat på Oasmötet i Kungsbacka.
Det är en lisa för själen, att en kvinna i Svenska Kyrkan har så gedigen bibelkunskap och får dela med sig i så stora sammanhang, som ett Oasmöte innebär.
Berit kopplar texterna från Gamla Testamentet till vår tid i synnerhet med all respekt för att hela bibeln är Guds ord.

Jag är lycklig! ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och min bok kommer ut om några dagar. Utan Josafat och de andra hade inte jag överlevt. Gissar jag.

u.p.a.

Det är bra med små, små noteringar. Situationen var som allra värst för mig på min födelsedag år 1958 och fem äldre syskon hade skickat 50 kronor var i ett kuvert. Exakt vad jag behövde för att få köpa den bibel jag ville ha i mjukt skinn med övervikta kanter. Längst ner i höger hörn på ett försättsblad står präntat med millimeterstora bokstäver ur Jesaja 43

” 18 Tänken icke på vad förr har varit varit
akten icke på vad fordom har skett.
19 Se, jag vill göra något nytt”

Där är försättsbladet slut i nedre högra hörn.

Som om jag inte kunnat de orden utantill efter ”det” och hållit fast vid år efter år! Hemma bet de ihop och gick vidare. Så är jag och min generation uppfostrade. Men grannens yngste klarade av att få sin far att berätta på hans ålders dar. Mamman tänkte tiga som muren men efter en halvtimma hade hon glömt av vad tekniken kunde åstadkomma och rättade till uppgifterna. Tant Lydia gjorde små justeringar, som kom med på bandet från år 1970 gissar jag.

En dag i den stora förskingringen av barnen från 20 och 30-talet från byn, så fick jag en kopia av den inspelningen. Jag fick en berättelse av alla problem under den stora depressionen på 30-talet med de glada tillägget: ”…men vi var unga allihop och inte rädda för nåt!”

Någon hade varit ovarsam med trassel och linolja på möbelfabriken vid ett tillfälle, så det självantände och fabriken brann ner till grunden. De var dåliga försäkringar och min far var ansvarig för alla. När nästa start skedde som förening med nytt namn så fanns tillägget u.p.a.
Som komplement till grannens berättelse fick jag veta av en äldre bror till mig hur irriterad vår far varit av detta tillägg u.p.a.
– Ingen kan arbeta utan personligt ansvar!
Det var hans svar den gången. Det var hans livsinställning: orsak och verkan.

Inte heller jag lever u.p.a.
Under hela 2000 – 2010 har jag varit med i heta debatter om rätt eller fel tolkning av bibeltexter. Vissa har bara bestämt sig för avstånd till Gamla Testamentetes Gud. Det är intressant, att jag aldrig lagt märke till allt, som de är fixerade vid. Guds godhet har blivit ett dike att ramla i för vissa. Guds stränghet har blivit det andra för andra. Som om inte både Guds godhet och stränghet hör ihop. Fråga Paulus. Han är man och får lov att undervisa!

Jag för min del har insett att synden börjar i mitt hjärta och inte i andras. Kain klarade inte av att hantera sina tankar, sin avudsjuka, sin besvikelse. Han fick rådet av Herren att jobba med personligt ansvar.

När Kain inte klarade detta började undervisningen om i vilket tecken han och vi alla efterkommande kan få segra över avundsjukan och besvikelsen.

Navelsträngen

Det är tio dagar kvar tills min bok beräknas komma ut från förlaget Recito AB. På egen risk. Den bör läsas på egen risk också och jag kommer inte längre att ställa min fråga:
– Vill du och vågar du läsa denna, så skall du få ett exemplar? (Det gällde mina hemmagjorda böcker.)

För mig är det viktigaste kapitlet ”Klänningen” och handlar om min identitet. Den satt i kläderna på den tiden. Den längsta titeln jag någonsin haft är distriktsarbetsterapeut. Jag hade bytt från psykiatrin till fysikalisk terapi och rehabilitering och arbetade tillsammans med sjukgymnaster och ortopeder. I boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är det en sjukgymnast, som klipper navelsträngen till sjukvården. Nu är jag varken personal eller patient längre! Det är skillnad på att bära en vit rock eller en patientskjorta!

På Sahlgrenska Sjukhuset i tjänst som arbetsterapeut fick jag mitt första stora ryggskott på en kafferast. Jag läste Göteborg-Posten och nös samtidigt. Sen var det klippt men nära till hjälp, en rullstol och en ortoped. Han var känd för att berätta allt och det var inne på den tiden. Så jag fick rätt diagnos äntligen och det var en befrielse. Till slut lade han till:

– Du går ingen ljus framtid till mötes!

Det var hans yrkeskunskap om hur min rygg såg ut och vad som var att vänta. Det var sannning men inte hela sanningen. Inte Guds sanning om min framtid.
Navelsträngen då. Jo, det kom en dag hösten 2007, då jag inte orkade längre med alla associationer som flöt upp till ytan och plågade mig. Sjukgymnasterna på Frölunda Specialistsjukhus fick bli ett bollplank. Jag skrev av mig vare sig de ville eller inte ha det ena kapitlet efter det andra. I datorn heter mappen med dessa brev: ”Navelsträngen” efter den allra finaste föreläsningen jag sparat från utbildningarna. Det händer osynliga under för ögat, när ett barn blir fött och navelstängen klipps.

Teologi, anatomi och fysiologi hör ihop. Bibeln har ett obegripligt språk för den som inte vill ha helheten från början. Det står om att tvätta sina kläder i lammets blod. Det står om vita kläder på en skara, som inte går att räkna och som står inför tronen. Genom tro på lammets blod har de skött sina kläder rena under en hel jordevandring. Kläder som varit smutsiga många gånger. De sjuka har blivit friska. Min identitet sitter inte längre i vit rock på sjukhus. Den är i Kristus.

Drömmen

I en av mina livskriser (sjukpensionering) fick jag verktyg att jobba med. Ett helt år innan sa jag emot en av mina vänner och tyckte, att det var mer eller mindre löjligt att ta vara på nattens drömmar. Det är bara att inse hur fel jag hade.
Bibeln är alldeles full av bildspråk och liknelser. Antingen är jag öppen för informationen eller också avigt inställd. Det är frivilligt. Gud arbetar inte mot någons vilja även om hans tålamod är stort.

Så har jag fått en aha-upplevelse över en dröm, som jag inte förstått. Den verkade så kuslig för där var bara fyra väggar, som i en stor tom gymnatiksal och ingen dörr ut. Det fanns en dörr till ett inre rum och innanför den ett par barn, som jag ville skydda och vara hos. Problemet var att ett lejon passade dörren och jag hade ingen som helst hjälp av en pastor, som fanns med i drömmen mitt på golvet.

Ingen kan gå ifrån sig själv eller sina förutsättningar. Det ingår en pastor i mina arvsanlag och jag kan ha fullt förtroende för Aslan. Han har makt att skydda barnet inom mig i olika åldrar.

Var inte rädd, Gunnel!

Klippan Kristus

Boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt
går att beställa på forlag@recito.se och beräknas komma ut i tryck den 16 augusti.
Den är indelad i tre delar:
Sår som inte läker
Lex Maria
Ande, själ och kropp eller bara psyke och soma

Jag har lärt mig mycket om upphovsrätt sen dialogen med förlagets personal började och jag har bloggat om detta. Boken slutar och börjar i mitt liv med Guds kärlek genom Jesus Kristus. Tydligen har jag upphovsrätten till ett visst fotografi. Det är inte bara att scanna och kopiera minsann.

Om man trycker på Ctrl och minus några gånger kan man se bilden fullt ut på skärmen. För datorn och hemsida räcker det med 72 dpi men inte för boktryck. Bilden på mig är scannad i 1200 dpi. Tack till alla er, som gjort stora försök att få mig att förstå lite av denna vetenskap. Jag tror inte att pixlar har med saken att göra. Det tar vi sen. Och inte kilobyte heller hur det nu stavas.

Försoningens hemlighet skall jag ta med teologen Sofia Camnerin SMK.