Rubriken kunde lika väl vara: ”Min värkstad”
Jag har inget nummer på detta skämt ännu. Men upprepar mig ständigt. Som gamla gör och jag alltid gjort. Natten med värk är inte över. Den brukar släppa runt klockan 3. Är det olidligt innan måste jag gå upp och skriver. Förr kunde jag vara destruktiv och till och med dricka kaffe. Sen kommer en rutin att öppna datorn för att läsa dagens kvart ur Svenska Kärnbibeln. Den är bra! Sen går jag till min plats i rymden och kollar om någon läst någon av mina bloggar…
I natt kom jag på att det kanske går att vara rolii en gång till fast det är avlägset. Jo, andra före mig har ju blivit gamla och fått besök mitt i vardagen. Så blev det för min mor Anna och köksdörren var alltid öppen för besök. Hon som kommit på besök fick hänvisning till hennes man i verkstan. Mamma berättade allt för mig och jag frågade hur det besöket gick:
”Jo, ho´ kom fort ut därifrån.” Frågan fick gå vidare till pappa David: ”Har du haft besök i verkstan? Det kunde han inte förneka och jag berättade vad mamma sagt.
”Ho velle skriva upp ôss på e lista i stan och ja´ fråga henne (här gjorde han ett svep med en arm över hyvlebänken och frågade:
”Hur har du tänkt ja´ ska få me´ den här?”
Bra fråga. Bergstrand upp i dagen. Jag undrar hur jag skall få med min ”maskinpark” och vet att titeln på besöket är: biståndsbedömare. Hon har redan varit och jag visade mina två garderober med genomgång för luft på sommaren till nästa garderob. Annars får datorn – den som står still – värmeslag. Jag kan engelska numera och mobil betyder rörlig.
Den bara retar mig.
Därav mitt senast skämt från nätterna med kramp. Jag kan gå upp till min värkstad. Nej, den kunde jag inte få med. Och inte den blå kökssoffan där docent Thorvald Bjurö suttit en gång som barn. David var snickare och hade ritat soffan själv. Linus Johansson hade målat den. Originalfärgen tog jag bort till dalablå.
Här kommer en repris på bloggen från år 2011 den 10 april: Jag skrev enligt statistiken idag:
”Biskopen i Västerås
Det skall bli mycket intressant, att få veta hur samtalet går mellan prästen Ulla Karlsson och biskopen, som hennes högste chef. Det står som sagt inget i bibeln om svenska kyrkan som högkyrka, lågkyrka eller frikyrka. Det står bara, att vi skall pröva det som förkunnas.
Det verkar som att mitt sätt att tänka och känna är mycket gammalmodigt i förhållande till artiklarna i Sv Kyrkans tidning av Ulla Karlsson. Det verkar som att jag då för min del har stannat i utvecklingen på åren runt 1911. Jag är med andra ord bara 100 år efter min tid i mitt tänk. Jo, jag dammade av en andaktsbok från år 1915 skriven av biskopen i Västerås Gottfrid Billing. Det han skriver stämmer med det som står i bibeln. Det är bara stavningen som skiljer.
– Han (Paulus) har lärt oss hvad det är, hvarefter vi skola pröfva all kristlig predikan; denna skall prövas efter den plats, som i den inrymmes åt Kristi kors. Något betänkligare tecken till ett urarmat församlingslif och till en urvattnad predikan gifves icke, än att talet om korset är matt, otydligt, tveksamt, så att man nästan ej har något om detta att vittna och bekänna.
Citatet är bara en enda liten del om förkunnelsen om Kristi kors och om ”själfgjorda” kristna, som utesluter talet om korset.
Boken av biskop Gottfrid Billing heter:
Betraktelser för hvarje dag under kyrkoåret
Billing var professor i praktisk teologi vid Lunds universitet 1881, biskop i Västerås 1884, överhovpredikant 1885[1] biskop i Lunds stift 1898 riksdagsledamot (första kammaren 1889-1906 och 1908-1912, ledamot av Svenska Akademien 1900. (Wikipedia). Slut citat
Gunnels plats i rymden 