Följ blodfläckarna Del 4

”En av dem som var med Jesus förde handen till sitt svärd, drog det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.” Matt Kap 26:51

Det blev fläckar av blod den gången i Getsemane. När Kain blev vred och avundsjuk på sin bror Abel, så ältade han tankarna länge och var med om ett samtal med HERREN innan. Då blev han varnad för syndens konsekvenser. Kain kunde inte styra sin ilska utan gick ut och mördade sin bror Abel.

Vi är vid vägs ände. Ingen klarar att styra över sina tankar!

En av dem som var med Jesus blev impulsiv och tänkte försvara Jesus. Vi är framme vid skärtorsdag år 2023. Jag för min del är färdig med en artikel som fick namnet: ”Skammens resa”. Den var på beställning och förra året. Artikeln är fristående precis som många andras i en Antologi. Var och en ansvarar bara för sin egen.

Min skam har nästan gått att mäta i kubik. Det är som att jag ensam släpat på ett nerlagt mentalsjukhus med tusentals patienter år efter år. Allt för att försvara mig själv och de andra drabbade. Allt för att söka efter upprättelse som ingen kunnat bjuda på. Så gick åren med denna börda. Det blev 50 år och 60 år…

Ibland glimmade det till och jag fattade poängen helt. Det blev stunder på förklaringsberget med Mose och Elia som vittnen. Det var korta stunder och Jesus tog mig ner igen till vardagen, som om jag kunde fortsätta att försvara honom! Impulsiv som jag är… Så upplevde jag det. Så klart att jag bör försvara min tro på honom!

Det är skärtorsdag den första påsken för mig. Nu har jag lärt mig, att det är ett stycke kultur det som varit till exempel Missionskyrkan i min hembygd. Den finns inte längre för församlingen dog ut. Kyrkan med sina tunna väggar blev riven på en timma och fem minuter enligt vittne.

Det är skärtorsdag och jag firar lyckan att vara ett stycke kultur. Det var i den kyrkan jag lärde mig sången om Getsemane.

Det var för min skull han dog. Det var för min skull han uppstod.

Mina föräldrar skötte ”den vägen”, så det var lätt att gå med. 5 Mos kap 19

Men än har jag inte kallat mor Anna och pappa David för ”Kultur”.