Skrivet av: Gunnel | 17 maj, 2013

Elva år

Det var först när min far blivit gammal och ensam, som jag fick historien. Han hade svårt att berätta, för då kom gråten så olämpligt, när han blev rörd. Ändå hade han varit söndagsskollärare, trots detta stora handikapp.

Här kommer historien hur det var att vara elva år en gång och ensam hemma. Min granne läste teologi och skulle intervjua personer från andra samfund. Hon behövde bara gå genom hallonhäcken över till min far och fråga honom den gången. Så det var hon, som visste men inte jag. Det var snopet. Nu var det bråttom att få förstahandsinformationen. Något hade hänt, när han var elva år. Det var en händelse, som var viktig för en blivande präst att få veta. Viktig för mig också tycker nog jag.

Där år 1983 började mitt intresse för bibeltolkningar kan man nog säga för ”missionshuset” kunde vara antingen Lutherska eller där Waldenströmarna hade sina möten. Han hade inte varit med i vart fall för det var hans tur att stanna hemma på eftermiddagen och dra fram foder för korna. Så klart att jag frågade varför inte han varit med när de andra i familjen var där. I ladugården fick han en sådan oro över om han var ett Guds barn eller inte. Så sysslan fick gå undan och väl inne öppnade han en bibel på måfå och blicken föll på orden i Apostlagärningarna…

”Du är min son jag har idag fött dig…”
Inte nog med det. Sen stod det hans namn David också och han var 11 år. Detta kallades omvändelse till Gud. Men han hade inget att omvända sig från. Han ville bara veta, att han också var ett Guds barn precis som föräldrarna visste, att de var det. Det var sent men inte försent, när jag började fråga om hans barndom. Han var änkeman fyra sista åren. Och tacksam över livet som låg bakom och glad över den framtid som väntade.

                                                                 ******

Jag vaknade ½5 som vanligt och har druckit mitt kaffe och datorn fungerar igen tack vare mannen, som satt in en bibelvers i Facebook nyss. Ja, detta hör ihop för det var min fars sista bibelvers, när han var nästan 95 år gammal. Läs för mig sa han på sitt yttersta:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
Detta var i maj år 1987 och jag hittade inte i det Nya Testamentet, som fanns på salen på lasarettet. Jag hittade inte den viktiga bibelvers, som han ville höra en gång till!

Sen dess har jag läst på. Sen dess har jag vetat en del om C.O. Rosenius och en del om P.P.Waldenström. Jag har foto på den senare. Det är som det heter i privat ägo nu och jag har fått det av mina äldsta kusiner. Dessutom har jag ett brev från Waldenström i min byrålåda, som svar till min morfar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: