Kap 2/ 24 08 31
Nu är det bråttom!
Det finns inga kusiner kvar i en stor släkt och bara en bror av fem äldre syskon. Natten har varit lång på grund av värk. Nu är det äntligen morgon!
Martin är över 94 år. Nu gäller det att justera uppgifter om våra stränga fastrar! De kan inte försvara sig. Storebror kan inte ”formulera om sig”. Ingen kan visst mer och bättre om barnuppfostran än ogifta fastrar. Och det hade han erfarenhet av. Som yngst har jag inget minne av deras stränghet bara att de gav roliga eller mindre roliga julklappar. Spel var synd i vår stränge fars ögon. Så de äldsta syskonen fick ge bort sådana julklappar till något fattigt barn. Som om det fanns några pengar hos oss? De mjuka, tråkiga julklapparna blev vår mor så tacksam över.
Här kommer mitt eget begrepp ”sjukdomsvinst” in. Jag har i ryggmärgen att sköta sig, arbeta och inte ligga samhället till last. Fast ingen satte de orden i pränt eller i verklighet. De fanns i luften och jag orkade inte som de andra. Rätt diagnos och beskivning av ryggskadan fick jag först i vuxen ålder och som omskolad inom sjukvården till arbetsterapeut. Då var jag på rätt plats i rätt tid, när första stora ryggskottet kom på ”Fysikalisk Terapi och Rehab”. En sjuk eller handikappad som därefter utnyttjar anhöriga kan skaffa sig en sjukdomsvinst.
Sagt och gjort. Jag stod inte ut med alla sjukdomsperioder, som till slut gav halv sjukpension. Jag tänkte ständigt i svart/vitt och ältade året 1956 med fel diagnos. Sen köpte jag en förstoringsapparat och lärde mig via fototidningar att framkalla och kopiera. De blev släkten som hamnade under luppen både bildligt och i verkligheten. Kameran fick hänga upp och ner på en gänga på förstoringsapparaten och med mellanringar kunde jag reprofotografera en och en på ett gruppfoto.
Var faster Judith verkligen så hemsk? Varför och hur kunde jag bli lik henne?
På ett foto står min fars alla åtta syskonen i rad i ålder. Så längst ut i raden står två små.
”Å, nu fattar jag äntligen,” utbrast en sonhustru angående fotot, ”varför farbror bara har så stor respekt för två kvinnor i livet!”
Ja, där står de långa och vackra främst i raden före en broder. Inte lätt att glömma deras händer och tvätt om halsen i barndomen.
Min sjukdomsvinst har gett mig många fina minnen. Visst är minnen ett arv att dela rättvist?
Gunnels plats i rymden 