Kap 1/24 08 30
Så får det bli.
Det är grovsorterat i alla lösa foton hemifrån och från äldre släktingar. Det är perioden med diaposiv kvar att granska. ”Men så fick jag en nådedag,” som min gamla mor sa, när jag klagat på alla tomma kakburkar. Det kom en dag, då hon orkade baka en gång till av alla andra med stora eller sen mindre brödbak. Mina arton syskonbarn varav en saknas men har fyra ”barn”, vill jag ge min berättelse som enda arv. Det går att betala i förväg för ”hotellplatsen”, som tyvärr ligger i USA. Jag lider av denna språkförbistring. Alla andra tycks kunna engelska. Så än har jag inte fått någon hjälp…
”Nu får du väl ändå formulera om dig,” hände det att min syster sa, då jag varit alldeles för rak och odiplomatisk. Vi var så olika i vår framtoning…
Natten kom då jag fick en tydlig bild av min stora avundsjuka på hennes sommarställe, barn och barnbarn. Då fattade jag inget av drömmen men en god vän satte fingret på den ömma punkten direkt. Sen sa hon inte mer. Jag måste arbeta själv med den upplysning jag fått. Jag såg inget positivt i min egen situation. Bara i hennes…
Där börjar min berättelse år 1806, när de två gifte sig och Bolla kom till Toddestorp från en annan gård. Han som var ägare hade vuxit upp i gården bredvid och haft en grym styvfar som missbrukade hembränd sprit. Ja, alla hade ju egna brännerier på den tiden. ”Om kvinnorna inte låtit bli, så hade det blivit Sveriges totala undergång,” skrev en alkoholforskare en gång.
Det är bara det, att Bolla kunde inte låta bli att dricka sprit hon heller de första åren av hennes äktenskap med rusthållaren. Där kommer tragiken in att första sonen dog en natt ett halvår gammal.
Alla vandrade ju samma destruktiva väg den tiden.
Gunnels plats i rymden 