Vem ”synkade” mitt liv?

Det var sommaren år 1988 och Hönökonferens. Jag brukade lyssna på bibelstudierna via radio liggande plant på en säng. Det var min dåliga rygg som bestämde över mig. Alldeles för mycket. Min uppfattning är, att jag tvingats ta emot hel sjukpension vid 52 års ålder. Jag hade inget att se fram emot mer än värk och dålig ekonomin. Jo, jag klarade mig men roligt var det inte.

Så brukade jag cykla fram till det stora mötestältet, när sändningen var slut. Jag ville träffa folk också. Cykeln placerades. Det gick inte att cykla på gräsplanen och fanns ingen orsak heller. Jag gick och våndades till Gud:

– Du kan väl ändå ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång!

Lite längre fram vid boktältet satt två vänner från Velanda. De blev så glada att se mig och jag dem. Så sa hon:

– Det var längre sen du var hos oss nu.

Under tiden jag var anställd på Räddningsmissionen fick jag resa till församlingar, predika och få med en kollekt. Så var den tiden över men Ruth var ordförande nu och skulle se i sin almanacka väl hemma. De vill ha besök av mig. De ville ha en predikan.

Söndagen kom som jag predikade och gick över. Veckan kom och gick över. Nästa söndagskväll fick jag ett telefonsamtal från en pensionerad pastor, som inte fått tag på mig under veckan. De ville i Velanda, att jag skulle komma till dem som ”pastor”. Det är det mest underliga bönesvar jag fått någonsin. Jag kunde ju inte arbeta och hade tillräckligt med röntgenbevis på skadan i ryggraden. Tjugotre minuter en söndagsförmiddag var annan söndag kunde ju Försäkringskassan gå med på. (Tiden är en medlem som brukade ”klocka” inom Missionsförbundet.)

Hajk med Kerstin Persson som fotograf. Den svart/vita filmen har jag fått låna i mitt mörkrumsarbete. Svart/vitt är min ”sjukdomsvinst”, när jag inte kunde arbeta. Det finns fler fina foton…

Församlingen hade körsång tillsammans med Gärhems Kyrkokör. En söndag kunde jag fråga efter en av mina klasskamrater från Realskolan. Karin var mentalsköterska på Norra Klinikerna före detta Restad Sjukhus. Hon dök upp på en gudstjänst ett par år senare. Under denna period pågick Psykiatrireformen. Mediciner hade blivit så mycket bättre att patienterna inte behövde vara inlåsta längre utan kunde ha eget boende i samhället. Allt lät så bra. I Trollhättan påbörjades kurser för sjukvårdpersonal, som kom att ta emot dessa patienter.

Ja, varför skulle inte jag få använda lite slang också? Den som skall läsa ett inledningsord i en gudstjänst bör ”synka” med pastorns bibeltexter!

De som tycker, att jag skall lämna mina traumatiska upplevelser som patient på ett sinnessjukhus år 1956 fattar inte, att det finns en som kan synkronisera varenda smärta! Så var jag ute på en promenad med en av medlemmarna i församlingen. Hon gick en sådan kurs för sjukvårdpersonal och hade positiv inställning till de sjuka, de intagna eller de som haft en kris och varit på stället. OBS att jag vill bli sjuksköterska och fick inte fortsätta utbildningen, när jag var utskriven från Restad Sjukhus. Jag fick bara resa till Göteborg och universitetssjukhuset och hämta min uniform. I den hade jag min identitet!

– Kan inte jag få komma till er kurs och berätta om hur det var att vara patient på Restad Sjukhus?

Så blev det. Berättelsen var så färsk, att jag började gråta, när jag blev rörd av den svåra händelsen. De väntade in mig. Kursledaren ville att nästa kurs också skulle få höra mina erfarenheter. Vid det kurstillfället skulle jag minsann inte börja gråta, när det känsliga körkortet uteblev. Hur gick det? Jo, jag började gråta ändå tidigare i berättelsen. Mycket genant. Tio år har gått sen filmen ”Pat. är fris och pigg för övrigt” hade premiär och Mr Facebook påminner om vad jag berättat. Då ser jag, att jag lärt mig använda lite humor över mycket känsliga situationer.

Mina år i Velanda Missionsförsamling var hösten 1988 till sommaren 1993. Under tiden tömdes det ökända sinnessjukhuset på intagna. Jag tror, att det var år 1959 som det skulle heta mentalsjukhus och ”psyke” i stället för ”sinne”. Skammen blev inte ett dugg mindre genom det engelska språkbruket.

Jag hade blivit djärvare och djärvare på att berätta mina erfarenheter som patient och förolämpad efter det av myndigheter. Så jag återgick till att bara vara sjukpensionär. Inte pastor.

Värken är inget positivt att tala om.

Det finns ju en verksamhet kvar.