GUD och jag

Detta är en fortsättning av min blogg: ”JAG och Gud”. Som var en självironi. Jag stod med ett stativ och kamera och fångade rivningen av min arbetsplats timma efter timma. Jag hade fått hjälp att kunna datum, när det skulle bli. Det sammanföll med tiden, då jag måste ta emot hel sjukpension. Det sammanföll rivningen av tiden på Räddningsmissionen i Haga och mina tankar med vart min kallelse tagit vägen. JAG stod i Haga och följde utvecklingen men var fanns Gud? Mannen på väg till sitt jobb är en bild, som jag tycker om. Portföljen får stå för MYNDIGHETERNA i mitt liv som utfört övergreppen. Det finns ingen given person, som ber om ursäkt, att det blev så fel, att det skadade så djupt.

Som om det går att lämna sig själv bakom sig! Som om det går att skaka av sig fastrar, som varit stränga och kärva till det yttre! Visst var de födda på 1800-talets senare del men ändå! Och min far hade vuxit upp i ett strängt hem. Så hette det angående fostran. Som väl var gick det att kolla upp när han blivit änkeman och var över 90 år. Visst går det att fråga gamla på känsliga områden!

Min far grät lite, när han kom till poängen i en berättelse. Det var ett handikapp för honom som söndagsskollärare. Faster i Göteborg var likadan. På en begravning efter hans äldste bror frågade en kusin var detta kommer ifrån. Ja, det är viktigt – det ärftliga. Min farmor grät lite, när hon blev rörd…

Barn fick inte gråta. Så på lasarettet där jag hamnat 4½ år gammal skulle jag inte få något besök hemifrån på dessa tio dygn. Barn grät så hemskt när mamman gick hette det som motivation. Där har jag en enda stor minneslucka trots bra ”fotominne” annars för ord och händelser. När pappa ställde ifrån sig trädgårdsgreppen med platta tinnar ett ögonblick hade jag tagit den, rest den rätt i jorden, trampat med ena foten men körde den genom den andra bara foten. Det jag minns var den stora sax som liknande en plåtsax, som de körde under gipset vid knäet, då det skulle bort. Den smärtan minns jag. Var fanns Gud då?

Jo, han fanns hemma så klart ”I en djup oändlig skog svarta moln där åskan slog Gick ett litet barn och grät dagen lång.” Han sjöng inte bra men varje vers och jag satt i hans knä igen. Precis som på långa predikningar i Missionskyrkan. Men då sov jag visst. Enligt systerns lilla avundsjuka…

Ja, det var första bladet i myndighetsportföljen. Ingen gråt inom sjukvården! Mina föräldrar hade stor respekt för läkare och utbildad personal teoretiskt. De var utbildade praktiskt bara. De fanns sig i vad läkare påstått om en sjukdom för livet på mig som 20-åring. De kände mig bättre än så och ville inte tro mer än de visste själva. Som väl var. Läkarna fick ha sin myndighetsportfölj och sina papper men pappren gick vidare till Länsstyrelsen och hindrade körkort. Var var Gud då?

Det finns personer, som fått makt att sätta sina stämplar för livet. Var fanns Gud den gång jag mötte sjukvården igen och inte fick gråta? Min Gud var aldrig frånvarande även om han höll sig på avstånd för min blick. Med facit i hand har jag varit trygg hela livet i min relation till Gud. Det är över nu med min självironi. Som gammal inser jag, att Gud gjort allt som behöver göras för att rädda mig undan döden. Min far blev mycket gammal och var trygg i sin gudsfruktan ända in i döden.

Läs för mig sa han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Orden kunde han utantill. Det var jag, som inte visste var jag skulle hitta dem…

Sista fotot på pappa David januari år 1987. Ida fick lussa en gång till för fotots skull.

P.S. Rätt citat och hela sången av C.O. Rosenius D.S.