Kavat och klen

Hon ringde först efter en månad. Inte som hon lovat efter några dagar. Det gick inte att ringa, sa hon. Hon hade gråtit. Så satte hon igång en saklig kritik – en genomgång av min berättelse i boken. Det tog inte mesta tiden av samtalet utan allt som står på baksidan och inte gick att hitta något om.

”Jag har letat och letat och läst om, men hittar inget!”.

Hon lever inte längre men var kurskamrat år 1963 -1964 i längsta delen av utbildning till arbetsterapeut. Utbildningen var lång före och den var efter 1964 för att bli legitimerad. År 1987 var mitt svåraste år. Min far dog, föräldrahemmet såldes och jag var tvungen ta emot hel sjukpension 52 år gammal. Där kommer rubriken in: Kavat men klen.

Anna-Maria gick vid min sida på en promenad och frågade rakt på sak, när allt hänt samtidigt: ”Och vad tänker du syssla med nu då?” Är det så sjukpensionering fungerar? En slutar arbeta och sysslar med något annat precis som att sjukdomen inte hindrat arbete? Så jag blev ställd men svarade:

”Jag har en bok i huvudet!”

Arton år senare 2015 fick jag den berättelsen som en film på ett USB-minne i band. Jag kunde sätta det runt halsen och hade fått ner mitt trauma från år 1956 från hjärnan till ett USB-minne att visa en publik från olika delar av världen på Stora Teatern i Göteborg. Det var en filmfestival. Filmer och berättelser på olika trauman inom psykiatrin – skador av vården.

Än sen då? Än tidigare då? Ortopeden frågade vänligt år 1987 hur jag mådde vid mitt besök. Mitt svar då kom:

”Gråten sitter inte i halsen. Den sitter mellan L4 och L5.”

Den sitter fortfarande där efter alla år och är kanske ett inklämt diskbråck. Det är inte manodepressiv psykos! Och nu är jag inte kavat längre utan bara klen. Och visar baksidan av berättelsen/boken.

På Facebook har jag sett två stiliga killar barnbarn till den Gunnel som dog, när hennes andra barn var född. En dag satte en okänd från min hembygd in en länk på filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” i Facebook på Vänersborgs tråd, att vi som bott där inte glömmer. Framför allt glömmer en inte Restad Sjukhus eller Källshagens Sjukhus. Det blev ett genomslag för filmen och jag själv kunde sätta in foto på bästa sköterskan och hennes man som gamla. Astrid och Åke hade gått igenom manus till min bok år 2010. Fick jag lov att berätta allt hemskt? Detta foto i den tråden gjorde, att jag fick kontakt med Astrids två barnbarn och Gunnels två döttrar.

Det är en solskenshistoria som inte gick att berätta innan jag mött dem på Facebook!

”Vem är Gunnel, 27 år, som dog när hon fött sitt andra barn?”

Vem är Eva som skrev med så vässad penna mot Gamla Testamentets Gud år 2000 i tidningen Ordfront?

Jag älskar bibeln och har ett gott förhållande till den. Jag är förstår jag en överlevare av psykiatrisk vård, som heter något på engelska, som jag inte kan ännu.

Mad är jag inte!