”Alla har väl någon gång plockat kastanjer,” frågade Madelein Larsson Wollnik på Facebook igår. Och många får associationer. Jag brukar också plocka och ha minst en i fickan, som får finnas där länge.
Tidigare frågade Madelein, om det är rätt att raljera över diagnoser. Hon hade hört ett radioprogram med underbaraclara – en mycket känd bloggare fredag den 26:e oktober. Det skall bli spännade att följa samtalet. Blir fördomarna mindre av att någon raljerar över diagnosen ADHD till exempel? Hur menade Clara Lidström?
Så i morse plockade jag ner sju olika böcker från min bokhylla alla skrivna av författare med egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Nästan alla har jag mött under vår utbildning till attitydambassadörer inom (H)järnkoll i syfte att gå ut i samhället för att sticka hål på fördomar om till exempel neuropsykiatriska handikapp eller någon sjukdom med svår ångest.
Jag för min del tyckte inte, att jag kunde något, innan jag kom till kursen. En sak är att höra och veta teoretiskt, att det finns dessa diagnoser. En helt annan upplevelse var att höra någon berätta om innebörden av diagnosen. Jag fick ställa frågan: ”Vad är OCD”? Så slarvigt det är att säga. ”Jag har nog lite ADHD,” utan att veta ett dugg av vad det innebär som hinder i vardagen!
Nu är jag framme vid poängen, att kunna se det sköna i naturen och plocka kastanjer. Det är några ord ur en predikan på 70-talet, som kommer för mig. I varje kastanjenöt finns en arketektonisk ritning till en ny kastanj inte lik någon annan som funnits förut! Där svindlar tanken på denna ritning inuti den kastanj jag bär i fickan ibland. Den ligger där för den är så slät och fin men blir heller inget annat utan att få dö i den svarta jorden och utvecklas.
I varje embryo finns en arketektonisk ritning till en människa. Ingen lik den andra. Vilken livsstyrka och livsglädje, som kan utvecklas trots fysiska eller psykiska begränsningar! Ingen är lik den andra eller andre! Vi har en mångfald av träd i skapelsen. De finns där utan att grubbla över sina olikheter. Det märkliga är att träden är med i samma utveckling och sen förgängelse som vi människor är med i. Skapelsen suckar och våndas till och med. Men en dag skall träden klappa i händerna och vara med i en lovsång till Skaparen.
Om den dagen står det skrivet i bibeln så klart.
Mathilda har plockat kastanjer
Gunnels plats i rymden 
vilken fin liknelse, och ibland kan jag säga att jag nog har lite ADHD, dom dagarna är nog för få. För oftast har jag alldeles för mycket av den varan. För jag blir inte bara lite arg utan riktigt fult ord förbannad Kastanjer jo den liknelsen gilla jag.
Madelein och du med flera har lärt mig så mycket. Denna blogg är ju ett fint samarbete. Först kom frågan sen fotot och glädjen.
Fint, tack!
Välkommen hit, Judith! Carina skall få din bloggadress av mig, så hon får gå i din trädgård och följa med till kyrkan.