Det är en lång tid, att leva i ett chocktillstånd. Det är en lång tid om allting tagits ifrån en, som man trott på. Det är en lång tid att leva i press och skräck och rädsla över vad andra skall tro och ta sig till. De hade i vart fall livet kvar i behåll än så länge. Deras älskade Mästare var fanns han?
Var och en av dessa chockade kvinnor och män hade sin egen referensram, sina egna minnen, sina egna framtidsdrömmar till honom. Vissa hade vandrat och umgått med honom tre år. Andra kortare tid.
Män talar och kvinnor pratar. Så det var bara prat, att graven var tom, eftersom kvinnor berättade, att de mött honom och till och med hade en särskild hälsning till Petrus. Petrus hade inte bara ett chocktillstånd av sorg utan dessutom av skam. Det var nog värre än allt de andra bar på av tankar.
Två av hans lärjungar lämnade alltihop. Trodde kanske att de kunde gå ifrån chocken utan de andras hjälp och stöd. Elva kilometer är en lång sträcka att vandra för deprimerade. Det finns ingen spänst i stegen då. Inget att se fram mot. Allt var taget ifrån dem. Så kom en främling och slog följe med dem och undrade vad de pratade om och varför de såg så bekymrade ut. Hur kunde någon vara så ovetande? Hur kunde detta, som hänt i Jerusalem under påsken gått spårlöst förbi?
– Vad har hänt?
Så fick de berätta allt om sin Mästare vad han gått igenom och till slut blivit korsfäst bland rövare. De hade ju trott på honom och sin egen framtid. Nu fanns ingen framtid längre. Livet var taget ifrån dem också. Fattade inte denne främling detta? Fanns det ingen empati?
Evangelisten Lukas berättar utförligt om främlingens genomgång av Moses, profeterna och de andra skrifterna, att detta som hänt i Jerusalem fanns nertecknat och måste ske denne Jesus.
Först efter den långa vandringen, när de var framme i Emmaus och bjöd in honom att dela kvällsmat, så hände något av en livsgnista. Främlingen bröt brödet och tackade Gud. Sen försvann han…..
Under 40 dagar kom och gick denne Jesus som uppstånden från de döda. Först fick de inte röra vid honom. Senare fick Tomas på grund av sina svåra tvivel sticka sin hand och känna på märkena efter spikarna och svärdet i sidan på hans kropp. Var och en med sitt psyke med sina egna tvivel och tankar. Den ene föraktade inte den andra. Det var OK till slut, att några kvinnor var först att få veta vad som hänt.
Kristus är uppstånden från de döda. Graven är tom. Fyrtio dagar att leva i ett chocktillstånd är en lång tid. Omtumlande. Hur snabbt eller långsamt chocken släppte för var och en står det inget om. Hur snabbt dessa närmaste fattade vad han sagt dem under sina år som offentlig, det får vi inte veta. Det vi vet är, att Gud talar om i förväg vad som skall ske. Sen hade de bara att studera skrifterna vad som var sagt om Messias Guds smorde.
Det vi vet är, att de fick all information, som de behövde. Jesus försvann inte ur deras åsyn hur som helst. Först fick de veta hans vilja att alltid vara närvarande. De fick i uppdrag att sprida kunskapen om allt han förmedlat från Gud.
En dag nådde detta oss. En dag nådde detta mig. Det är nåd.
"Och som du for du komma skall
o Jesu hit tillbaka
Jag akta vill uppå mitt kall
jag bedja vill och vaka."
Gunnels plats i rymden 