Brorsonen har satt myror i huvudet på mig. Det är ganska lätt i och för sig för jag vill begripa. Och då skall den som talar till mig tala begripligt och inte över mitt huvud.
Så nu gäller det bara en bra upplösning. Det är inte så bara, för det är jag, som orsakat att några få foton hade en bra upplösning. Det var bland arton stycken, som jag sänt honom per mail.
Först hette det ISO och sen ASA eller tvärt om antagligen. En granne fick se i ett av mina album en gång och kunde avgöra vilken film, som jag hade använt på olika foton. Som stockholmare säger: "Jag är impad!"
Det går ju inte att backa i tiden och välja en annan film till kameran för att få bra upplösning! Hur kan det då bli bra upplösning och mindre bra upplösning på samma kalas? Och det har ju tydlingen inget med stämningen att göra, hur det var, när vi gick hem den gången…..
Nu är jag ansvarig för att få en bra upplösning på det som varit en gång och som jag fångat genom linsen på min kamera. Är inte han som mottagare av bilderna ansvarig för något utan bara ett av fotoobjekten?
Där är jag nu utan att ha någon digitalkamera med massor av pixlar. Ja, det ordet har faktiskt fastnat "pixlar". Och så gammal är jag ändå inte att jag räknar i antal per tum. Visst hänger gamla faster med ganska bra och har tydligen mycket att säga till om.
Jag skall ställa in min scanner (valfri stavning) på högsta möjliga siffror och förvandla allt till högsta antal pixlar per centimeter i jpg.
Sen kan det hända, att min dator inte orkar att ta emot en så bra upplösning att skicka vidare. Då måste jag bryta strömmen och börja om igen på lägre siffror. Tydligen är jag ansvarig för att minnena från kalasen i storfamiljen fick bra upplösning.
Detta gör mig glad!
Gunnels plats i rymden 