Sarkasm

Det är torsdagen den 4:e april dagen före Långfredagen i påsken 2026. Klockan på min mobil visade 3.3.3. ett litet ögonblick av ljus.

Jag kan inte påstå att jag vaknade om jag inte sover. Natten går i vart fall mot dag – den dag som betyder så mycket bland mina minnen. Påsken år 1951 eller 1952 var tröttheten som värst i realskolan. De höga intagningsbetygen från landet hade försvunnit och var i riskzonen att gå under strecket för godkänd särskilt i tyska och engelska. Det var då torsdagen kom tillsammans med honom. Jag fick en rätt diagnos till slut varför jag inget orkade i skolan.

Med åren som gått utvecklades min insikt till sarkasm:

”Hysterisk pares bilatteralt coxum mellan L4 och L5,” eller en annan senare variant: ”Vilande bipolär utan skov.”

Med dessa öppna sår i kroppens minnen har jag sårat andra med de sår jag själv har fått. Ingen ursäkt men en förklaring till varför jag frågade en duktig broder i exegetik och teologi: ”Är det inte stor risk med att leka med AI?”

I varje daggryning efter lång natt börjar jag att läsa dagens app ur Svenska Kärnbibeln med bara en kvart om dagen. Jag har ingen koncentrationsförmåga att läsa bibeln på ett år efter någon bibelläsningsplan. Min bibelläsning under hela livet sen tonåren har varit att leta efter löften och tröst att orka dagen. Dålig rygg är ingen sjukdom bara lite besvär med ryggen. ”Jag har aldrig kunnat böja mig men inte varit sjukskriven för det förut,” är ett av mina försök att skämta bort det svåra för länge sen.

Citat ur Svenska Kärnbibeln:

”Sista kvällen (13:1-17:26)
¹[I Johannes evangelium står de grekiska verbens tempusform många gånger i presens och perfekt, ett skrivsätt som bjuder in läsaren att bli delaktig och närvarande i berättelsen, se t.ex. vers 3b, 4, 5 osv.]

Nu [strax] före påskhögtiden [troligtvis kvällen den 13:e nisan] visste Jesus (har Jesus sett/förstått) att hans stund hade kommit [har han varit medveten om att hans stund var inne] – att han skulle lämna den här världen och gå till Fadern. Han älskade sina egna [här] i världen (med en osjälvisk, utgivande kärlek), intill slutet [ända fram till fullbordandet – det yttersta, se Joh 19:30] älskade han dem. ²Och redan under kvällsmåltiden [när Jesus och lärjungarna låg till bords och åt] ingav djävulen [har djävulen gång på gång kastat fram tanken] i Judas, Simon Iskariots sons, hjärta, att han skulle utlämna (förråda) honom [Jesus]. ³Jesus visste (har sett) [har en klar förståelse av] att Fadern hade gett allt i hans händer [gav honom makt över allting], och att han hade utgått (att han kom) från Gud och [nu] skulle gå (dra sig tillbaka) till Gud.” Slut citat

Det är torsdag morgon snart och jag är inte bara självironisk eller sarkastisk. Jag vill inget hellre än att vara med min vän i trädgården, där han kämpade för sitt liv att slippa döden på ett kors. En enda gång läste jag för många år sen har det funnits en enda dokumentation på en man i medicinsk litteratur, som hade så svår ångest, att de tunnaste blodkärlen i huden i ansiktet brast och svetten blev blod.

Evangelisten och läkaren Lukas som inte var något ögonvittne till Jesus under hans vandring fick veta, att Jesus haft så svårt ångest i Getsemane den sista påsken. Han ville slippa lidandet om det var möjligt och bad så till sin himmelske far. ”Om det är möjligt gånge denna kalk ifrån mig.”

Det blev inte möjligt för honom. Där kämpade han för min räddning också – min frälsning. Hade jag en djup depression den påsken på 50-talet eller kom jag till insikt om rätt diagnos:

Jag är en syndare! ”Den stunden i Getsemane jag aldrig glömma kan då han i blodig ångst och ve…” Tavlan i lilla salen i Missionkyrkan hade en förstoring av Jesus på knä i bön. Lilla salen är närmast på fotot. Andra våningens vaktmästarbostad, som tänkt från början, försökte jag ”hyra” innan rivningen för att få vara i min hembygd efter år 1989, då den revs.