Carina

Carina är en relativt ny bekantskap. Vi har varit tillsammans under fyra kursdagar och utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll. Carina fick vänta på sin diagnos och rätt medicin ända tills hon vara 42 år. Då äntligen fick hon bekräftat, vad hon vetat under alla år.
Jag för min del blev stigmatiserad med en diagnos, när jag var 20 år, en diagnos som var för livet på den tiden. Båda har längtat efter en upprättelse. Carina klickar på ”Gilla”-knappen för att ge mig lite uppmuntran på Facebook.

Carinas första kommentar här på min Blogg handlade om barnet, som blev missuppfattat till och med i kyrkan och inte fick vara med längre i söndagsskolan. Det var beroende på stökigheten och alla frågor. Carina fick inget svar som barn på alla sina frågor. Hon var stökig.

Det påminner mig om grannens berättelse, när hon inte klarade av att få tyst i klassen som söndagsskollärare. Där var en liten flicka, som var mycket pratsam. Till slut undrade flickan:

– Är det bara du som får prata här?

Jag tänker också på några unga ledare, som hade samlingar för barn i ett ytterområde i en liten lokal som Smyrnaförsamlingen hyrt på 70-talet. Där var en liten kille som var ”hopplös”, störande. Ledarna undrade om de var bra, att han skulle få förstöra deras samlingar.
En kväll var han ensam kvar när ledarna plockade undan stolar och gjorde i ordning lokalen. Killen sprang fram och tillbaka över golvet och stannade till slut framför Hans och frågade:

– Kan jag inte få sitta i ditt knä en stund och känna hur det är. Jag har ingen pappa.

Det är så lite vi vet om varandra. Jag för min del har levt mitt liv med en längtan efter upprättelse. Det är inget ovanligt. Det är vanligt skulle Carina med flera bekräfta.

Ett citat från Carinas Blogg:
■När vi duger inför oss själva, så har vi inte längre några behov av att leta fel hos andra…

 

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

2 reaktioner till “Carina”

  1. tänka sig att jag tror att du skulle hitta och se det som är bakom hopplösheten, Jag skulle så gärna vilja att alla dom där pratiga hoppigt frågvise barnen skulle få vila sig i den glans för jag misstänker starkt att du hade sett dom barnen som dom är innan för skalet innan för hoppiga frågvisheter. 🙂 ha en helt underbar trevlig midsommar själv ska jag jobba 🙂

    1. Carina, ser att jag inte svarat på ditt inlägg. Fint att du finns och kämpar för barn, som inte blir förstådda.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: