I fredags mötte jag en stolt mormor i matkön på Hönökonferensen.
– Detta är Ruben, sa hon, fast det var fler barn runt henne.
Våra blickar möttes Rubens och min och jag tror, att han visste sin betydelse i mitt liv. Jag tror, att han kom ihåg, att hans mormor varit stolt över honom förut i ett möte med mig och presenterat honom för mig med samma ord:
"Detta är Ruben."
Det är viktigt att bli bekräftad för vem man är. Pojken blir inte Ruben. Han är det och har varit det sen han fick sitt namn. Jag däremot hade hans skrivna bokstäver på ett almanacksblad intill min dator därför att jag blivit så glad över hans bokstäver och att han fått vara med och teckna ner dom. Sen var det lätt, att skaffa ett löfte om publiseringsrätt.
Här på min Hemsida berättar jag om mitt fösta möte med Ruben. Tack vare en stolt mormor blev jag presenterad för honom några år senare. Och en gång till i fredags.
Nu samarbeter vi omärkligt. Ingen av oss vet vem som tittar in på min hemsida. Ingen av oss vet, vem som behöver dessa bokstäver av tröst idag. Så varsågod! Vi bjuder Ruben och jag. I mötet med honom och hans släkt fick jag ny inspiration att skriva en Blogg till.
Gunnels plats i rymden 