Skrivet av: Gunnel | 20 januari, 2010

Egyptens plågor

Varför får inte var och en tro som han vill? Varför lägger jag mig i och försöker rätta till? Varför är jag så frustrerad över att kristendomen som religion skall monteras ner bit för bit?
Ja, det undrar jag och frågar och frågar. Många gånger blir jag missuppfattad i debatter på nätet.  Många gånger får jag svar på mina frågor.
Jag kan inte se, att Herren Gud förändrats i Gamla Testamentet. Jag kan inte fatta Eva Mobergs litterära beskrivning eller Jonas Gardells. Det kan bero på att jag utgår från att Herren för en kamp mot det onda, mörkret och döden. Och segrar när han lider.
 
Så till kampen mot andra gudar. Stefan Herczfeld har beskrivit detta för mig och jag har fått hans tillåtelse att återge svaret.  Det finns att läsa mer om i Göran Larssons bok: "Uttåget- Andra Moseboken".
 
Gunnel, jag skall försöka att ge ett svar på dina frågor …

 

Först gäller det vad som står om plågorna i Egypten.

En observation är att det är första gången i bibeln som det står om att ett hjärta skall förhärdas. Det är Faraos hjärta som skall bli hårt. Låt oss se hur…

 

Han är kung, och har kontakt med gudarna. han har makten och kontrollen. Det är han som anger målen. Prästerna och tjänarna är till för honom och hans ambitioner. Det systematiska ligger i att han inte är imponerad av Moses och Aron, något som de på förhand hade räknat ut, och som Gud hade besvarat med att det var han, Herren, som skulle agera. I början kunde de egyptiska prästerna lika mycket, t.ex. att förvandla en käpp till en orm. Så småningom vek de sig och erkände övermakten. Farao var villig att förhandla när plågan var över honom, men så snart den var slut ville han återgå till det normala, dvs. att själv ha kontrollen. Liknar det inte oss litet till mans även i dag? Är vi ödmjuka först när vi inte kan annat? Återgår vi till vårt gamla jag så snart saker lugnat ner sig? Farao försökte i varje läge att förhandla, och att själv ställa villkor och begränsningar. Varje eftergift var en förlust. Sett ur Moses, Arons och Israeliternas synvinkel var frågan varför de måste gå igenom plågorna, och om det var Moses fel att Faraos krav bara blev hårdare, och till slut omöjliga att uppfylla. Även detta liknar oss. Vi hamnar i situationer där vi bara ser elände, och inte förmår se till hoppet.

 

Så till tecknen: De var i tur och ordning att Moses stav blev en orm, och att trollkarlarnas stavar också blev det, varefter Arons stav/orm åt upp de andra. Sannolikt är det en felöversättning, och Arons stav blev en krokodil, men vi kan låta det vara så länge (den hebreiska texten använder olika ord för ”ormarna” jfr Hes. 29:3, 32:2 där samma ord översats annorlunda). Krokodilen var den egyptiske guden Suchos eller Subek som avbildas med ett krokodilhuvud. Han var Nilens härskare och en populär skyddsgud. Ormen är guden Apofis. Han finns ofta med som symbol på Faraos huvudbonad eller stav.

 

Första plågan. Nilen blir blod. Det händer om det regnar kraftigt söderöver. Dödsguden Osiris (en av de högsta), är härskare över Nilen, och floden är bostad åt många gudar t.ex. för fruktbarhet.

 

Andra plågan. Grodor. Naturligt om floden är fylld av sand. Gudinnan Hekt, som var ”barnmorska”.

 

Tredje plågan. Myggor. Naturligt om det ligger en massa döda grodor längs stränderna. Flera gudar. Seth vedersakaren, Magikerna hänvisar med ”Guds finger” till Thot, månguden, men också till Horus och Apofis-ormen. Det hela anspelar på populära egyptiska myt-berättelser med många inblandade.

 

Fjärde plågan. Flugor. Naturligt om det ligger en massa döda grodor längs stränderna. Flugan är ett dödens djur.

 

Femte plågan. Boskapspest. Naturligt efter flugorna. Förmodligen Hathor och Apis. Solgudinnan och fruktbarhetsguden. (Ko respektive tjur i bilderna).

 

Sjätte plågan. Bölder. Naturligt att sjukdomen går även på människan. Prästerna drabbas, så nu kan de inte längre offra eftersom de är orena. Gudarna är avskurna.

 

Sjunde plågan. Hagel. Kan förekomma även i Egypten. Den riktas mot skördeguden Min.

 

Åttonde plågan. Gräshoppor. Känt fenomen i Nordafrika. Beskrivningen  talar närmast om Mins död, möjligen tillsammans med ett antal hjälpgudar.

 

Nionde plågan. Mörker. Kan inträffa om ökenvinden blåser in sand. Anspelar på solguden, den högste guden Ra eller Re, som FaRAo ansågs vara en inkarnation av.

 

Plågorna kan läsas som tre gånger tre. Natur – djur – människa upprepat tre gånger. Det kommer hela tiden närmare Farao själv. Första omgången är obehaglig, andra omgången gör ont, tredje hotar livet.

 

Den tionde plågan, att allt förstfött dör, är ett sätt att säga att alla släkter upphör, eftersom de går vidare främst genom det förstfödda av hankön. Det är som att säga att allt i Egypten tar slut. Alla traditioner – alt. Herren är Gud över livet och dess fortbestånd.

 

Den riktiga punkten sätts emellertid då armén fastnar och drunknar när de jagar efter Israel. Herren är Gud även över döden. Han segrar till slit, precis som han sagt från början till Moses och Aron.

 

Det här ligger förmodligen nära det sätt som Israeliterna förstod det. Det var inte bara en kamp emot Farao, utan även mot andra gudar, eller mot onda andar. Det förefaller inte som om de vid den tiden gjorde så stor skillnad…

 

Stefan Herczfeld

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: