Golgata

”Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården. Sedan delade den sig i fyra grenar.” Några knapphändiga uppgifter säger oss att det var i nuvande norra Irak. Den första floden är Pishon, den andra Gichon, den tredje Tigris och den fjärde Eufrat.

Där fanns skatterna! Där gick dom förlorade! Karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd jämte guld. Oj, oj, oj vilka ädelstenar och ädel metall! Där gick ändå mer förlorat, som måste återfinnas till varje pris!

Bibelns berättelser visar oss att allt det som Herren Gud skapat var gott och att det är hans vilja att återerövra det som gick förlorat. Detta sker och kan bara ske genom kärlek. Människan fick en möjlighet att välja att lyssna till Herrens röst eller att trotsa den.

Herren Gud valde att samarbeta med människor. En människa. En familj eller en släkt och sen ett folk. Men aldrig mot deras vilja. Det ligger i kärlekens natur att få säga ”ja” eller ”nej”. Av Jakobs brokiga familj blev det tolv stammar. Jakob fick namnet Israel efter det att han brottats med Någon, vars namn var alltför underbart för att nämnas. Tolv är ett förbundstal. Dom tolv sönernas stammar fick senare sina namn inristade på stenar och dessa stenar skulle sys in med guldtråd i översteprästens bröstsköld och bäras inför Herren in i det allra heligaste.

Detta är en lång historia att följa genom Bibelns alla berättelser. Det handlar om en kamp mellan ljus och mörker mellan liv och död. Det handlar om ett offer, som måste till som lösen. Det handlar om Guds son, som lämnade härligheten i himlen för att rädda tillbaka det som gått förlorat i Edens lustgård och senare. Det handlar om en överstepräst, som bär oss närmast sitt hjärta och ber för oss.