Referensram

Det är inte min grej med främmande ord. Så jag var 35 år, när jag fattade vad det innebar att ha en egen referensram och att andra har sina och andra. Mycket snopet. Då trodde jag, att andra tänker likadant som jag gör. Nu har jag svårt att hitta en enda som tänker som jag…

Jag kör mitt race. Ibland kan jag stoppa in ett ord från engelskan. Någon såg det på Facebook, att jag är mot bältesläggningar inom psykiatrisk vård och använde mitt eget uttryck och skrev:

”Kom till oss och kör ditt race!”

Så blev det år 2014 och jag fick nya, värdefulla kontakter. Nu skulle jag vilja köra ett sista race och platsen är självklar på före detta Restad Sjukhus i Vänersborg. Det lär vara ett sådant sug efter de som kan med att berätta egna upplevelser av bältesläggningar, tvångsinjektioner och diagnoser. Detta inom sinnessjukhusvården för min del. Det blev nya namn på engelska senare för att lindra skammen antar jag. Uppkäftig som jag är och alltid varit.

Det var en ung zigenerska kanske 20 år, som bad om ett samtal med mig som tonåring. Hon tog mig avsides från deras tältläger i min hembygd. Vi gick tysta båda två en bra bit från lägret. Där sa hon och platsen blev kvar i mitt minne och orden:

”Du ska inte vara så käftig!”

Sen blev vi tysta båda och gick åt var sitt håll. Sen dess har jag mött en kvinna med efternamnet Taikon, som bott i tältläger sommar och vinter som barn och ung och var helt söndervärkt och sjuk. För henne kunde jag berätta och säga ett ”förlåt mig”. En representant för en stor grupp utsatta medmänniskor. Det finns många andra utsatta grupper där det blir ett ”dom” och ”vi”.

Som 20-åring ville jag tillhöra en respekterad grupp inom sjukvården på ett Universitetssjukhus. Det fanns aldrig i min tankevärld att själv bli en patient på allra värsta stället i utkanten av sjukvård. Så fick jag frågan en gång vad jag menar med ”stället”? Jag märkte inte själv hur mycket av förakt och avstånd jag skickade med i det begreppet. Som gammal vill jag dit igen gång efter gång för att om möjligt få träffa någon och säga mitt: ”Förlåt mig, att jag var så uppkäftig.” Det är fråga om ”dom” som personal och mig som offer. Offerkoftan blev en osynlig tvångströja under minst 50 år. Jag levde i skräck för dem.

”Hur kunde de behandla mig så? Så fin som jag är!”

Nu har det kommit ut en tjock bok skriven av oss x-patienter. Det begreppet tål inte jag att höra, så fin som jag är! Inte heller tål jag att höra någon engelska inbakad. Jag orkade ju inte med skolan ens och var nära att få gå ut bakvägen. ”Om inte om varit…” (Kemiläraren var snäll i sitt förhör av mig. Han hade tagit en liten styrketår innan examen av elever.)

Nåväl. Galenskapsstudier fungerar inte i svenska språket så då måste det heta: ”Mad studies” och jag bland många är ett stycke kultur. Det retar mig!