Försoningens glapp

Han var 10 år och jag var 20 år, när vi två fick en tyst relation till henne. Vi satt på var sin stol och väntade i den stora administrationsbyggnaden på Restad Sjukhus. Det var år 1956. Lampan framför våra ögon lyste rött. Vi väntade båda på att den skulle lysa grönt. Han var före mig i tur. Hon bad om ursäkt för det och förklarade, att han bara väntade på några frimärken att samla på. Hon hade total tystnadsplikt som överläkare och fick inte säga hans namn ens. Om han lever är han 75 år nu eftersom jag är 85 år.

Som om jag inte kunde dra mina egna slutsatser, att hon var ensamstående som mamma och han var ensamstående som son i den stora sjukhusparken efter skolans slut. Sex år senare var jag tvungen att få tag på henne för att fråga vad jag hade för konstig sjukdom, som inte fick köra bil. Sex år hade gått och jag hade tagit körkort och blivit godkänd för andra gången. Hon hade slutat. Var fanns hon då om andra också hade tystnadsplikt? En sköterska som också slutat för längre sen visste, att hon fanns i Norrland eller Mellersta Sverige på ett mindre sinnessjukhus. Hon hade blivit så mobbad av de manliga läkarna, att hon inte orkade längre. Så på en semesterresa år 1964 kunde jag söka upp henne och fråga vad jag har för sjukdom. Hon hänvisade till Länsstyrelsen angående uppgifterna på nya körkortet. Hon hade fortfarande tystnadsplikt. Många år senare hittade jag en lång artikel i tidningen Dagen om alkoholistvården, som var tafatt (mitt uttryck) enligt henne. Då var hon allmänpraktiserande läkare i Stockholm. Lättare att söka upp henne då och tacka för den väl genomarbetade artikeln. Jag var ju omskolad och arbetade också. Jag såg också den snälla alkoholistvården. Kontakten var återupptagen på hennes villkor med tystnadsplikt. Hade sonen inget namn? Hur mådde han, som en gång var 10 år och måste flytta tillsammans med en ensamstående mamma? Som om jag inte kunde dra egna slutsatser? Men vi brevväxlade tills hon var nästan blind och gick på dialys. Då skrev hon, att hon inte kunde läsa mina rara brev längre. Det fick jag veta. Sonen fick ett uppdrag av henne att skriva och meddela mig den dag hon dött och vart man kunde skicka en minnesgåva. Sonen undertecknade med namnet Olof.

Så går tankarna till en ensamstående kvinna i USA, som fick en son – påtvingad en gång. Hon hade också tystnadsplikt hela livet vad jag förstår. Nu kan hon inte tala på grund av en stroke. Vad är det för skillnad mellan ”Försoningens mellanrum” och ”Försoningens glapp” undrar jag. Som är försonad. Men inte till psykiatrins system…

Detta är en kopia av mitt inlägg i Facebook. Vet inte hur jag skall fortsätta min blogg annars. Här finns i alla fall mina tankar på barnen, som blivit skammade på grund av vuxnas oförmåga till samtal. Ordet ”skammade” har jag hittat på alldeles själv med anledning av vad jag själv blev utsatt för år 1956.

Ja, det finns här också.

12Hanna Lundblad-Edling, Lena BM Hegner och 10 andra3 kommentarerGillaKommenteraDela

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s