Kapitel 2 Sten på sten

Längst ner i höger hörn på försättsbladet till min bibel står det avgörande löftet. Det var 5 december 1958 vid mitt livs Mispa. Det är precis frivilligt att följa med på min vandring i bibeltexterna. Vissa sträckor har jag gått mer än en gång som den från Jerusalem till Emmaus tillsammans med Kleopas. Jag har gått sträckan innan jag kunde begreppet ”textkritiskt”. Det vill säga om sträckan var ungefär 11 kilometer eller om det fanns ett annat Emmaus. För mig har det inneburit att bibeltexten gäller nuet och jag får vara den namnlösa lärjungen som förlorat allt i och med vad som hänt påsken Jesus togs ifrån dem och dog på ett kors.

Så enkelt har jag det, att den Jesus som dog på ett kors lever och vandrar bredvid mig i nuet. Hur många gånger som helst får jag förklara att jag inget fattar av det som hänt. Och nu gäller det Laban. Varför var inte han troende? Jag håller ju på med släktforskning och Labans far och Abrahams far kom ju från samma innerligt troende familj! De hade samma utgångspunkt men någonstans gick de åt var sitt håll. Eller så gick en vidare och en stannade kvar?

Det som hänt har hänt i Haran. Jakob blev kär i Rebecka men hennes far ville ge bort äldsta dottern först. Hon var inte så vacker. Är det Gud eller Laban som styr historien? Jag vet inte. Det jag vet är, att Gud tänker ut vad göras kan för att den försmådde inte skall fortsätta vara försmådd. Ha tålamod med mina fria associationer. Vandringen sker i första Moseboken och vi är i Gileads bergsbygd. Där hade Laban hunnit ikapp Jakob med hela släktet. Döttrarna tillhörde ju Laban och barnbarnen som han påstod och hela hjorden. Så hade Jakob tagit allt och flytt!

”Kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra. De skall vara vittne mellan mig och dig.” Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.” 1 Mos 31:47

Så till och med denna bibeltext är aktuell idag. Ingen kommer ifrån uppbrott där vägarna divergerar eller att en stannar kvar och en går vidare – flyr och blir upphunnen. Min kärlek var till sjukvården en gång i tiden. Märkligt att jag hade med ett följe i flykten från den. Jag kan namnen på dem ända sen år 1955. Livet har hunnit ikapp mig och det finns en försoningsdag. Innan dess hade vi lagt sten på sten till ett röse. Det blev ett stort röse.

Gissa vem som fortsatte framåt och vem som fick återvända till sitt utan tro.

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s