Det skall vara struktur. Och det lär man sig, säger ett av mina låtsasbarnbarn. Så nu tänker jag träna. Han skall komma på besök, som en gång i tiden besökte min mor Anna. Det var regnväder ute. Han var ordentligt klädd i den tiden galonbyxor, där han satt på vår kökssoffa och hade blivit bjuden på ett glas hallonsaft. Min far hade planterat dubbla rader med hallonplantor från Hjo. De skilde vår trädgård från grannens och saften som blev var känd av många barn. Nu ville han ha ett glas till.
Min mor låtsade inte om hans fråga. Hon visste hur denna goda hallonsaft rinner rakt igenom. Så lätt var det inte att ta av galonbyxor. Det fick vara bra så med detta och säkert en av hennes goda bullar till. Då kom det:
”Fatta du inte va´ ja´ sa?”
Så dog hans pappa och begravdes på hembygdens kyrkogård. Jag hade innan jag kom fram till kyrkan tränat på sönernas namn och sett fram mot en fin minnesstund. Där börjar strukturen. Där börjar historien, som inte får vimsa hit och dit på måndag. Året var 1919 och min far var utbildad finsnickare. Gesällprovet ett sybord i finaste intarsia hade hans fästmö fått som fästmansgåva. Hennes kusin hade hamnat i en ”byhåla”, som nyexaminerad lärare. Det blev min hembygd Norra Björke senare genom mors kusins rekommendation av en verkmästare. (Ännu håller struktureringen!) Järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan var invigd och byn höll på att växa upp tillsammans med industrin. Ett sågverk startades och en möbelfabrik var igång. Unga män kom från olika socknar och sammanstrålade med ett gemensamt frikyrkointresse. Där stod redan en färdigbyggd Missionskyrka omålad och oinvigd. Det behövdes fler som ville hjälpa till. Pappa Davids fästmö kunde spela orgel. År 1921 blev det mer än ett bröllop i olika socknar och Missionskyrkan kunde invigas. Linus kunde måla. Både Hanna och Anna kunde sy och det blev så småningom missionsauktioner och insamling till fortsättningen av arbetet. Linus och Hanna var unga då också samtidigt och blev med åren som gick farmor och farfar. (Om dem som jag skall berätta och vara strukturerad.)
Dagen närmade sig då min far var över 90 år och änkman. Han hade hela livet bakom sig och sammanfattade sina satsningar i tre ord: fabriken, församlingen och familjen. Det gick så fort till att nästa generation hade livet bakom sig och gjorde sammandrag över livets innehåll bakåt i tiden. I den generationen fanns Rune. Han var son till Hanna och Linus. Vi två kom till vår hemsocken på en begravning en gång och efteråt mindes vi tillsamman Missionskyrkan, som också dött. Precis som de gamle gjort.
Har jag tappat strukturen nu? Nej, han som en gång suttit som barn på vår kökssoffa och fått hallonsaft skall komma på besök tillsammans med sin fru. Det var han, som försökte få min mor Anna att fatta!
”Fatta du inte va´ ja´ sa?”
”Tidevarv komma tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himmelen…” Ja, vad står det sedan? Möbelfabriken brann ner år 1936. Den stora depressionen på 30-talet fick alla ta sig igenom tillsammans med stora barnkullar och hotande krig. Nystart av fabrik med lånade pengar men ungdomarna stannade inte på en liten fabrik och ort. Missionsförsamlingen dog ut…fattar du vad jag säger?
”Kristus lever underbara ord som upplivar tungt och sorgset mod Väl är mörkret stort uppå vår jord Men se Kristus lever.” Detta är insjungen teologi i Norra Björke Missionskyrkan! Har jag tappas strukturen?
Inte alls. Det är bara att ta fram mina album och sångböcker. Men de skall slippa höra mig sjunga.
Gunnels plats i rymden 