Pastorn

Det blir tydlingen sagt till mig som en komplimang eller om mig som ett smeknamn. Ingen fattar hur ont detta gjorde innan såren var läkta.
Idag berättar signaturen "kyrksyster" lite mer utförligt om hur det varit och är känslomässigt att bli försmådd som kvinna som förkunnare.
Sofia Lilly Jönsson har hittat hennes berättelse som en kommentar bara till Dag Sandahls Blogg i Östran
 
År 1987 mötte jag en av stryrelseledamoterna i Räddningsmissionen i Göteborg med orden:
– Gud har sagt JA till mig.
– Vadå? Det är väl självklart!
 
Tydligen hade jag just defragmenterat färdigt för den gången i min själs skrymslen, sorterat alla minnen, analyserat kallelsen och tagit alla smällarna. Defragmenteringen för den gången var klar och resultatet blev:
– Gud har sagt JA till mig.
 
Oavsett alla andras NEJ eller förslag på att jag skulle bli något annat än det jag var. Tiden har inte gått ifrån mig trots att den mänskligt sett ligger bakom.
Idag är räddningens dag. Om det berättar jag så gärna i tid och otid.

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

En tanke på “Pastorn”

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: