Att Blogga är som att hoppa på tuvor i en mosse om hösten och leta bär. Det gäller att känna till marken och inte ge sig ut på vattensjukt område. Nu pratar jag för mig själv och barndomsminnen. Lingonen såg så stora och röda ut på vissa tuvor. Det var inte behagligt, när stöveln sjönk en gång mellan tuvorna och var mycket svår att få upp. Det var sug i mossen ibland.
Vissa debatter i kristna områden är som en mosse på hösten lite lurig. Den kan vara vattensjuk. Den bilden bjuder jag på och den som läser får tolka själv. Förra Bloggen är som att hoppa på tuvor och leta efter fina bär. Det heter inte tuvor utan länkar i detta fall, där man kan hoppa hit och dit. Jag är intresserad av Kyrkan och vackra bilder och fastnade för den, som finns i Svenska Kyrkans senaste nummer. Bilden ger mig associationer till min hembygds kyrka. Min hembygds Missionskyrka är riven och blev riven på en timma och fem minuter enligt en granne. Siste medlemmen hade dött och kyrkan hade tunna väggar och var byggd på torpargrund.
Min hembygd kyrka kan vara från 1200-talet. Den kan vara hittad igenvuxen och glömd efter digerdöden. Den har inte tunna väggar utan kraftiga stenväggar med djupa fönstervalv. Den har konstskatter, som andra ”statskyrkor” har och en stor målning av Jesus på korset på altaret högt upp till taket nästan. Där högst upp finns ett lamm med en segerfana. Där hittade jag den teologi, som jag har gemensam med vänner i Svenska Kyrkan.
”Se Guds lamm som tar bort världens synd.” ”Hans död på korset förkunnar vi.”
På kyrkogården på gravstenarna har jag också hittat bibelassociationer. Sist jag sökte hänvisningarna till Uppenbarelseboken var det för sent. Åren har gått sen år 1998 och väder och vind suddar ut det, som en gång var tydligt markerat eller skrivet. Nu har jag ingen guide längre, som kan kyrkogårdens och bygdens människor 150 år tillbaka. De gamla har dött en efter en och det var sent men inte försent, som jag satte igång att fråga, om det som varit.
År 1987 kom frågan i min hembygd upp vem som ägde denna Missionskyrka bygd år 1919. Vem äger den kyrka som finns kvar? Är det prästen, kantorn och kyrkvärdarna och några kyrkobesökares? Är det staten som äger den? Det är detta debatten handlat om mellan Sofia Lilly Jönsson och mig i vart fall från min sida sett i Bloggen ”Fjärde Väggen”. Vem gör en gudstjänst? Är det prästen och kantorn bara och kyrkvärdarna? Vad är en församling på landet eller i staden? Vad är en socken och sockengränser nu förtiden?
Jo, jag har frågat mycket. I grannsocknen finns en mycket vacker ruin efter en kyrka, som jag tycker är mer lagom i format än den nuvande. Min fråga var ställd med tanke på kyrkobesökare. Varför dessa stora tomma kyrkor lite överallt? Det var beräknat efter folkmängden visst och då är vi inne på teologi. Ett barn som döps blir medlem i Svenska Kyrkan i och med dopet. Storasysterivassen är präst och tror på Gud och vågar ta upp samtal om dopets innebörd och syndabekännelsens vara eller inte vara i gudstjänsten. Det är så jag länkade i förra Bloggen med foto.
Det är så jag tänker inför midsommarveckans Vägkyrka i min vackra hembygd Norra Björke. Jag har ingen venia från biskopen men skall ändå få hålla en andakt. Som ung gick jag dessutom ur Svenska Kyrkan, eftersom man inte borde tillhöra två samfund utan bara ett. Missionsförsamlingen var ansluten till Svenska Missionsförbundet. Det finns inte längre som namn.. Det är bara frågorna kvar på vem vi tror och varför. Och vilka som är en församling. Församling och kyrka har samma ord i grundtextens grekiska.