Skrivet av: Gunnel | 23 oktober, 2009

Om hundra år

"Vad gör det om hundra år," är en vanlig tröst till den som gjort något dumt. Som om jag har en chans att leva om 100 år! Som om jag eller andra har en chans att rätta till misstag, felsägningar eller felhandlingar om 100 år!  Och vem lever då och kommer ihåg eller kan lyssna?
 
Stina blev nästan 100 år och har väl aldrig använt någon mobiltelefon, gissar jag. Det finns inget chips att plocka ut och kontrollera vad som är mottaget eller utskrivet av SMS i en sådan modernitet. Jag satt på spårvagnen och började prata med en ung kille, som likt många andra satt och fingrade på en mobiltelefon.
 
– Tänk, att inte jag kan lära mig en sån där!
 
Svaret kom snabbt och tröstefullt:
 
– De´ kan inte min farmor heller!
 
En annan dag gick frågan till en 50-årig kvinna, som stått framme i spårvagnen och läst på anslaget och sen köpte hon tydligen biljett via mobilen. Hon fick skylla sig själv, som satte sig sen bredvid mig, för jag är intresserad. Inte nyfiken bara intresserad.  Samma tröst kom från henne på min fråga:
 
– Mina föräldrar kan inte det här heller. Den ene ser inte och den andra fattar inte.
 
Som om alla i en spårvagn kan konstatera i vilken ålder jag är!
Det blir spår i en mobiltelefon efter vad en eller flera människor meddelat eller skickat som meddelande till varandra!  Det blir kvar. Det blir spår efter en människa ändå utan mobiltelefon eller dator.
 
Stina blev nästa 100 år. Idag skall det bli en begravningsgudstjänst i den församling, som hon tillhört. I den minnesstund, som är planerad efteråt kommer troligen flera att berätta om vilka spår Stina lämnat efter sig. Hon och jag har inte rest spårvagn tillsammans där jag ställt mina frågor om det svåra i livet att lära sig. Vi har suttit på andra stolar och pratat.
 
Hjärnan har ett mycket avancerat minneskort eller om det heter chips. I mitt minne finns några samtal med Stina, om hur det var när hon var ung för över 80 år sen och kom i kontakt med Gud och blev frälst. Stina berättade att efter den upplevelsen ville hon bli döpt och det skedde i havet innan hamninloppet till Göteborg, om inte jag fattat fel.
Jag fotograferar i mitt minne med eller utan kamera samtidigt som jag lyssnar och bevarar detta inom mig.
Stina hade en relation med Gud och Jesus hela sitt långa liv efter detta dop. Idag kommer säkert flera att berätta om vilka spår hennes gudsrelation haft för många av hennes "söndagsskolbarn" och familj och vänner.
 
"Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand."  Så skrev psalmisten för omkring 3000 år sen och lämnade spår efter sig äver till oss idag. Outplånliga spår. Ovärderliga spår.
 

Responses

  1. Tänkvärda händelser från dagens "dagliga liv". Allt förändras så snabbt nuförtiden……och alla vill ju inte bli "teknikfreak".Men snart krävs teknik för allting i den dagliga livsföringen. Är lite skrämmande egentligen. För det blir ju inte lättare med teknik när man blir äldre. Märks ju bara på TV:n där man idag måste ha flera fjärrkontroller för att få igång den. Puh…..och inte kommer man ihåg hur man ska göra….

  2. Visst är det skrämmande också med teknikens framfart? Det räcker att tänka på de äldre och nya systemet på spårvagnar. Eller bankräkningar när det inte går att logga in….I rusningstid är backspeglarna ändå viktigare än en söndagsmorgon, när de flesta sover. Andligt sett är rusningstiden värre än någonsin.Det var nyttigt med minnesgudstjänsten efter Stina. Vi äldre kunde ju bara följa 50 – 60 år av hennes tid på jorden bakåt i tiden. Dom unga hade ändå mycket kortare perspektiv bara 10 -15 år.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: