I SKUGGAN AV HANS KANAF – Skrivet av Immanuel Graaf

I SKUGGAN AV HANS KANAF

I Profeten Malakis bok, sista skriften i GT, ser vi löftet om den HERRENS budbärare som snart skall komma med ”läkedom under sina vingars skugga”;

”För er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.”

Det hebreiska ordet för ”vinge” som används här är כָּנָף – kanaf.

Ett ord som på en och samma gång betyder vinge och hörn, skydd och ytterkant.

Det är fågelns vinge som breder sig över sina ungar men det är också hörnet av manteln, där tzitzit hänger, trådarna som minner om förbundet.

I Israels liv var kanaf inte ett abstrakt ord. Det var konkret. Synligt. Bärbart. Den rättfärdige bar påminnelsen om budorden vid sin mantelfålls hörn. Lydnaden hängde bokstavligen från hans kropp. Och Malaki proklamerar att där, just där – vid kanaf – skall helande finnas.

Så möter vi henne.

En kvinna som burit sitt lidande länge. Livet hade sakta runnit ut ur hennes kropp, hennes blod har obevekligt läckt undan för undan trots att hon spenderat all hon ägt och haft på att söka bot när och fjärran för sin åkomma. En tragisk sjukdom som gjort henne socialt och rituellt ”oren” så att hennes liv utspelats i samhällets yttersta marginal.

Men så hade hon hört talas om denne förunderlige unge rabbin som just nu var på vandring genom hennes by och hon tänkte;

”Om denne man är den Rättfärdige – om Malakis ord är sanna – då räcker det att röra vid hans mantelfåll, vid hans KANAF”

”Då kom en kvinna, som i tolv år haft blödningar, bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel.” (Matt. 9:20-22)

”Om jag så bara får röra vid hans kläder, blir jag botad.” (Markus 5:23-24)

”Hon rörde vid hörnet av hans mantel, och genast upphörde blödningen.” (Lukas 8:43-48)

Kvinnan hade närmat sig Jesus bakifrån och rört vid tofsen på hans mantelfåll och genast hade blödningen stannat.

”Vem rörde vid mig?” frågade Jesus. Och då alla teg, sa Petrus: ”Mästare, det är ju så många som knuffas och tränger sig på överallt.” Men Jesus sa till honom: ”Någon rörde vid mig, för jag kände att det gick ut kraft från mig.”

Det var en vidrörelse full av tro och längtan som direktkopplade till Jeshuas kraftfält.

När kvinnan förstod att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Sedan berättade hon inför alla varför hon hade rört vid honom och att hon genast blivit frisk.

Då sade Jesus kärleksfullt med ömsint röst till henne:

”Min dotter, din tro har gjort dig frisk. Gå i frid.”

När vi nu betraktar bilden – hörnet av manteln, de slitna trådarna, handen som tvekar men ändå sträcks fram – ser vi något mer än en historisk scen.

Vi ser hur profetians poesi blir kropp.

Hur ordet kanaf får hud, tyg och beröring.

Hur Jeshuas hela kropp och klädnad var lik en mäktig generator som härbärgerade Guds Andes skapande helande dynamiska kraft så att den strålade ända ut genom hörntofsarna på hans klädnad.

Hur Gud inte längre bara skyddar ovanifrån,

utan låter sitt helande hänga lågt nog för att nås av den lidande nedböjde, den ”orene” marginaliserade som i ödmjuk bedjande tro sträcker ut sin hand efter hjälp och bot, som i tro dristar vidröra denna högheliga vandrande kraftkälla, Guds levande Förbundsark.

Detta är trons djärvhet: att våga tro att helighet inte drar sig undan den orene utan låter sig vidröras – och i beröringen blev hennes värld hel – tikkun olam. Och så blir även din och min.

Ännu finns det helande under hans vingar.

I skuggan av hans kanaf – כָּנָף