Det kom en uppmuntran, att jag kan skriva så länge jag orkar. Tack! Jag tycker att det är svårt att skriva rakt ut i luften, utan att se någon som vill lyssna. Där står minnet av den tomma, ensamma talarstolen i Åby utanför Norrköping på en äng. Ängen hade en skjutbana med skylt om varning att gå tvärs över. Den skylten såg jag aldrig. Jag kunde inte platsen år 1957. (Men jag skulle vilja vittna om Gud, när jag såg den…)
Det har jag fått bli varse minsann! En kvinna går inte in på männens revir hur som helst utan att se sig för! Texten om skjutbanan på skylten var dessutom bara på svenska. Jag borde ha läst och förstått!
Där är poänget direkt! Mannens anmärkning att det var ett skjutfält drabbade min hudlösa själ. Jag hade varit ett dygn på psyket hösten innan. Jag hade inte som slangspråket blev senare ”åkt in på psyket”. Jag hade gått sida vid sida i lugn och ro tillsammans med en sjuksköterska som hette Inga-Lill. Hon var sjuksköterska för hela skolans elever. År 1955 och före dess var det gott om sjuksköterskor. På insidan av broschen var graverat: ”Det är trohet Herre dina ögon söka”. Den broschen hann jag aldrig få. Det hade bara gått ett år plus provtiden. Jag blev tvungen av avsluta den utbildningen på grund av…
En vacker höstdag eller kanske vi var inne i november men där på Restad Sjukhus år 1956 hade jag fått syn på en ung flicka som gick på en gräsmatta. Hon hade så kallad frigång. Det hade jag lyckats tjata mig till att få gå ute ensam! Då exakt upplevde jag, att jag inte behövde klara språkstudier i Belgien för att sen resa till Kongo och bli missionär. Jag behövde inte den ena utbildningen efter den andra. Mitt framför mina ögon såg jag ett annat arbetsfält än inom Svenska Missionsförbundet – en ung flicka som var psykiskt sjuk och gick med nedsänkt huvud…
De kanske behövde min berättelse?
Detta måste mamma få veta! Hon kom troget på besök med kaffe och hembakat. Det tog en hel dag med tåg och två bussbyten. Det kom en dag, då vi fick gå ute tillsammans och prata om vad jag hade sett och upplevt inom denna okända så kallade vård. Jo, det hade pappa och hon talat om:
”Nu kanske Gunnel får se något annat!”
”Psyket” är något helt annat än själen! ”Min själ är orolig till dess den finner sin vila i dig, o Gud.” Psyket är byggnader inom ett sjukhusområde. ”Psyket” är inte det samma som ”dårhuset”. Där går skillnaden mellan neuros och psykos! Fast deras manual för medicinska eller psykiatriska termer ändras för varje år tror jag.
Där går mitt livs protest! Förstör inte unga människors liv med snabba diagnoser! Hur kan Sverige ha så många barn med ADHD? Hur kan psykiatrisk vård få fortsätta bakom stängda dörrar med bältesläggningar av barn? Som jag har längtat efter en upprättelse och efter nästan 70 år bara tjatat mig till en remiss till en ortoped!
Det var en facebookvän som skrev utförligt här om dagen om sitt skav i själen på META och jag tröstade. Hon trodde, att jag kände till dessa symtom. Jag svarade, att mina problem är inom ortopedin. Då bad hon högt för mig som resignerat totalt!
Gissa om Gud hörde hennes bön?
Gunnels plats i rymden 