Vart är vi på väg?

Plötsligt tycker jag att utvecklingen är otäck. Facebook har kartlagt allt jag skrivet och kan plocka fram bilder sju år tillbaka. Dörren till min blogg gick i baklås, när jag var så smart, att jag prövade en ny men gratis blogg med den senaste rundgången: användarnamn, kontonamn och lösenord. Ja, så fick jag en ny blogg och den gamla gick inte att komma åt.

Nu när den gamla är öppen igen så kom jag av mig. Slutade prata spontant för mig själv rakt ut i luften…

Det som var och är av värde tål att upprepas. Jag vandrar i olika bibeltexter på vägarna eller i bergen bland grottor. En av personerna är jag oavsett i vilken tidsålder vi befinner oss. Så har jag med min gamla systemkamera med lösa objektiv. Så mycket lättare sen att minnas när bilderna är framkallade. Eller i vart fall lite lättare.

Just idag är påsken redan över och alla Jesus lärjungar är i chocktillstånd. Allt är kaos och två av dem tror att det går att komma ifrån detta trauma. De lämnar Jerusalem. (Lukas kap 24:13-31) En heter Kleopas. Så den andra lärjungen är jag. När en främling närmar sig undrar han vad de pratar om och varför ser de så bedrövade ut? De tar tillfället och frågar honom hur han kunde vara ovetande om vad som hänt i Jerusalem dessa dagar. Sen fick de berätta om allt de varit med om och trott på. Tre års utbildning var spolierad! Vad hade de för framtid efter vad som hänt – deras stora satsning på honom?

Då börjar han att gå igenom alla skrifter med början på Moseböckerna och förklara varför Messias måste gå igenom allt som hänt i Jerusalem under påsken! Att det skulle vara så svårt att fatta? Det var ju precis vad han berättat före korsfästelsen!

Ritningen till en kyrka/församling finns i bibeln. Ändå vill jag inte öppna boken! ”Det är ju så många krig och ruskigheter i Gamla Testamentet!”

Ändå skriver jag en gång till: Jesus är den bäste att lyssna på min besvikelse, trots att han visste allt förut.

Sen börjar han gå igenom att allt som behöver göras för min skull redan är gjort!

Detta får det bli som mitt personliga vittnesbörd på söndag i Opalkyrkan. Om Gud vill och vi får leva. (Vi gamla bör ju bara vara rädda om oss.)

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s