Korsvägens centrum

Alla vill inte vara i händelsernas centrum. Men den dröm jag berättade om tidigare var i Centralstationen i Göteborg och i dess korsväg. Med facit i hand fick jag möta mig själv och se vilken tid i mitt liv, som gått ifrån mig. Jag fick också fatta vilken del av mitt jag, som är inlåst. Det bara var så, att jag inte fick gå någon pastorsutbildning. Den tid i livet, som jag har kvar vill jag vara i centrum. Inte i en stor församling av människor utan som en lerklump i centrum av en drejskiva. Krukmakaren i bibelns berättelse börjar om igen, när han misslyckats och gör ett nytt kärl till hedersamt bruk.

Alla människor har sitt eget kors att bära. Det var två rövare, som hängde vid var sin sida av Jesus, då han korsfästes. Båda hånade honom med att han borde kunna stiga ner från korset. En hann att tänka om och bad om en tanke, när Jesus kom till Paradiset. Det var sent, att tänka om men inte för sent.

Så om vi tänker oss Korset med Jesus i centrum och alla våra kors på rad antingen på höger eller vänster sida så vill jag tänka så här: Vi kan inte byta kors med varandra! Var och måste bära sitt eget. Andras kan se mycket lättare att bära till och med än det egna. Bibeln säger, att det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas. Där kommer frustrationen. Vad gjorde jag av mitt liv? Hur använde jag den tid jag fick?

Får jag fortsätta utveckla min tanke? I så fall tänker jag så här:

Det räcker med en tanke till Jesus. ”Tänk, på mig nu när du är hos Fadern i himlen och hela ritningen för allas möjlighet att bli räddade är klar!”

”Tänk, på mig och låt mig få ha mitt kors i ditt kors – i centrum omsluten av all din kärlek och nåd och rening genom vad du redan gjort för mig genom din död!”

Så klart, att jag får tänka så! Han har ju försonat mig med Gud och vill ha mig där!