Centralstationen

Det finns en bloggpost som jag tog bort därför att man avslöjar så mycket om sig själv i en dröm. Min rädsla var obefogad. Drömmen är min och den som läser får gärna göra den till sin. Bara jag har facit till hela mitt liv förutom min Skapare.

Det är svårt att skriva bloggar så länge och om det är omodernt. Twittra går ju så snabbt. Det är inte min grej! Så jag fortsätter med en liten repetition. Jag har bildminne och tänker i bilder…

Här är drömmen igen:

Jag drömde, att jag skulle möta på kvinnor på Centralstationen, Göteborg, och väntade i korsningen där vägen till vänster går till ”Femman” (ett affärsområde) och vägen till höger till tågspåren. Drömmen var ordlös och inga andra syntes. De kom men gick igen. En gick åt vänster och jag följde efter för att i vart fall få säga ett ”hejdå”. Hon var reserverad och jag vågade inte ge henne en liten kram ens. Kindade lite på franskt vis bara. Den andra hade gått in i en stor fyrkantig likt arbetsbarack. Där hade låset gått i baklås och hon kunde inte komma ut. Det fanns ingen att fråga om hjälp och jag letade efter en telefon. Utanför en liten affär stod en bordstelefon men jag hade inget nummer till någon låssmed. (Jag använder inte mobil med finesser.)

Vaknade med ansvarskänsla och känsla av misslyckande. (Låna den gärna och gör den till din egen en stund.)

Min första tolkning var, att jag vill vara i centrum minsann. Senare fattade jag, vem som gått ifrån mig och var så reserverad. Det var sjuksköterskan, som jag inte fick bli. Kvar att undra över var kvinnan, som är instängd i mitt liv. Och det är pastorn förstår jag nu. Där har det gått i baklås!  Rummet hon gått in i var inte i stil med Centralstationens antika byggnad med vacker mahogny och småbutiker. Det var som en stor arbetarbarack i plåt. Kvinnan i mig ville bli pastor, när jag inte fick fortsätta min utbildning till sjuksköterska. Detta är historia från slutet av 50-talet. Jag sökte både en och två gånger till Missionsskolan på Lidingö och fick vänliga ”nej”.

Så mötte jag mig själv nyss i en dröm och vet, att jag vill vara i centrum. Den kvinna som hjälpt mig omedvetet skulle tala 25 minuter om den klassiska försoningsläran. En annan kvinna skulle tala 25 minuter om den subjektiva försoningsläran. Jag fattar fortfarande inte skillnaden till den objektiva försoningsläran, som en man presenterade samtidigt den 17 december år 2013 i Betlehemskyrkan i Göteborg. (Olika samfund skulle enas om försoningen och jag gick dit så klart utan att vara behörig :-)! ) Men ekumen är jag!

Fattar du? Jag fortsätter att blogga i jag-form och älskar Svenska Missionsförbundet och har varit med i Smyrna som Pingstförsamling nästan 50 år. Ingenstans får jag predika!

Det A säger om B säger mer om B än om A.

Teologen Ingrid Svensson hade på sin uppgift att tala om förlåtelse inom försoningen. Till slut betonade hon mer och mer, att det är ett viljebeslut att stå kvar i Jesu försoning. För mig innebär detta i centrum av korsvägen på Centralstationen. Där kan jag med frimodighet möta mig själv och bli helad.

Sofia Camnerin den andra talaren har skrivit sin doktorsavhandling om Försoningens mellanrum. (Manliga teologer har haft mycket svårt att förstå innebörden.)

Strunt samma. Jag förlåter dem.