I min släktforskning när det gäller ”syskon i tron”, så finns en piga, som hette Beata Torpenberg. Hon hade skänkt den stora tavlan, som fanns i lilla salen i ”min” Missionskyrka. Detta fick jag veta av en minnesgod gammal dam, när församlingen dött ut och kyrkan skulle rivas. Det är inte modernt längre med så stora reproduktioner inom glas och ram. Konstnären hade nog aldrig varit i Getsemane heller på riktigt. Där var en berghylla men inga olivträd – ingen trädgård. Jesus böjer knä vid detta hårda berg och ropar till sin far i himmelen. Det kunde jag gissa mig till. Det var tonårstidens Getsemane, som etsade sig fast. Det var också en påsk särskilt, då texterna om Jesu kamp etsade sig fast. Biskop Manfred Björkquist läste på eftermiddagen i radioandakten ur Jesus lidandets historia.
Så bra har jag haft det förutom alla sångerna om Jesus och hans försoningsgärning!
Vår tid stressar ihjäl oss med snuttifiering och upprepning. Men OK ”Så stor är vår Gud och alla skall se…” har fastnat och ljuder inom mig hemma också. Det heter visst generationsväxling och olika smak. Om jag fick önska en församlingssång med många verser och rikt med hänvisningar till bibeln så skulle det bli…
”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid
Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…”
Så gammal är jag. Den skrevs bara 10 år innan jag föddes och varje påskdag sjöng vi under min barn och ungdomstid:
”Kristus lever underbara ord som upplivar tungt och sorgset mod…”
men det var visst i Missionskyrkan. Den kunde ingen i Smyrnaförsamlingen häromdagen.
(Halleluja eller håhåjaja. Det är ett frikyrkoskämt till min nackdel.)
Gunnels plats i rymden 