Fånarna på Restad Del 3

Ur boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt:

Vägen valde mig

Distriktssköterskan kom hem till mig och tog bort stygnen över operationsärret. Operationen år 2007 hade gått nästan utan komplikationer och jag har fått en ny höftled. Enda komplikationen som blev var att alla svåra minnen sen tidigare sjukhusvistelse för över 50 år sedan hade flutit upp. Alla sömnlösa nätter på sjukhuset, alla associationer väckte upp mitt livs trauma.

Distriktssköterskan kom hem till mig och hade alla papper klara och visade mig.
– Här måste vara ett lösenord och jag skrev ”krutgumman”, men det blev inte godkänt.
Så sa hon.

Det var inte samma distriktssköterska. Det var inte samma ärende. Nu var det en hjälp, som jag skulle få privat. Jag skulle ut på nätet med min hemsida brefvet. Den gamla stavningen skulle antyda det förflutna i mitt liv. Vi kände inte varandra och ändå hade hon lyckats diagnostisera mig – hon också! Krutgumman. Och jag som är allergisk mot omdömen och diagnoser!

Det blev dags för mig att ta itu med dem och nu är jag på skalan mellan den intelligente professorn som bara har ett smalt eget ämne i sitt huvud, som ingen annan knappast förstår och Pippi Långstrump stark och rolig. Vem kan fatta en sådan kombination i begåvningen? På en annan skala går det från rikti´ till kônstí enligt talesättet:
– den ä´ la inte riktit klok!
En tredje skala är från frisk till sjuk. Eller den första av alla skalor. Vad är friskt och vad är sjukt. Vems norm gäller min mammas eller psykiaterns?

Med vilken hastighet kunde det ske från att ha varit en ambitiös, duktig sjuksköterskeelev till att hamna i bälte på en stormavdelning? Den frågan har jag själv ställt mig många gånger och analyserat vägen steg för steg till den 5 september år 1956. Andra har undrat också.
Nu förväntar jag mig feedback av mina vänner inom sjukvården, psykvården eller socialvården på min berättelse: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt.” Kan jag få upprättelse efter över 50 år? Kan jag få vara den jag är kvinna med en prästgen i mitt DNA? Den genen har jag spårat till Sven Svensson född den 20 april 1791 i Warola. Kan jag ha en sådan gen, som hoppat över mina äldre bröder? Snickeribegåvning tycks ju också vara ärfligt betingat. Den begåvningen fick dom.

”Vägen valde dig” citatet är från Dag Hammarsköld. Vägen valde mig. Vilken väg och kan man i så fall välja att bli religiöst lagd eller inte. Som jag ser det skulle jag till de allra svårast sjuka och utslagna på ett sinnessjukhus för att se deras situation. Det bara blev på det sättet enligt de rutiner, som var på den tiden: en diagnos, bälte i förebyggande syfte, behandling med sängläge för att följa sjukdomen, medicinering och lugnare avdelning eftersom.

När jag lugnat ner mig (den 5 sept. 1956) och insett, att jag var patient och fastspänd vid en järnsäng, så såg jag mig om och frågade om detta var stormen. Sen upptäckte jag en liten, gammal gumma i sängen bredvid, som också hade bälte. Hon låg och fingrade på det utan att fatta vad det var eller var hon var. Hon var totaltförvirrad och låg och räknade ”å femtisex, å femtisju, å femtiåtta…”

– Lilla gumman har du också fått bälte?

Hon fattade inte frågan ens. Senare blev hon avdelningens maskot så liten och så gullig, som hon var och så virrig. Hon och jag slapp att vara i dagrummet och gå där runt, runt nära väggarna i en ring. Golvet i dagrummet var så nerslitet där precis som asfalten blir efter alla dubbdäck på vägbanorna.
Som sagt lilla tanten och jag var undantag, som fick vistas i eller mellan sängarna även dagtid. Hon var så virrig, att hon inte ens fattade, att hon och jag var patienter.
Det var alldeles ofarligt att låta henne hålla nyckelknippan en gång. Hon fick skramla med den i leken ”Jakob var är du?”. Dubbelsalen var ju stor med alla sängar och avgränsningar. Det var rätt nyckel hon fick hålla och skramlade med. Det var en personal som sa. ”Jakob var är du,” eller kanske jag också. Då kom tanken och handlingen i ett moment efter en stunds lek. Jag ryckte till mig nyckeln och med den hela nyckelknippan och rusade korridoren fram förbi de enskilda celldörrarna. Så snabb och smidig har jag aldrig varit någon gång sen dess, hann låsta upp första dörren, trapporna ner och sen andra dörren och ut på gården. Ofattbart.
Gissa om en personal kom efter nästan lika snabbt och hotade med bälte! Jag bara stod bakom det tunga stora bordet och skrattade. Det var ju vägen ut på gården, som jag valt med sina höga murar runt! Inte försökte jag fly heller! Leken ”Jakob var du,” var över och den har jag aldrig lekt mer.

En gång när jag satte mig på lilla tantens sängkant slog hon ut med armarna och sa:
– Jag tycker så mycké om allihop här men jag tycker allra mest om dig!
Sen kramade hon mig.

Dagen kom då jag fick promenera ute själv i friska luften utan vakt och från en annan avdelning. Jag mötte en personal på deras gata vid avdelning 10 B. Hon sa, att det blivit tomt efter mig och att lilla tanten bara somnade för gott någon natt senare. Jag minns inte ens hennes namn. Det var som om hon enbart funnits till där för att jag skulle överleva. Sen slapp hon.

Det finns en skarv mellan min berättelse i boken och mitt predikande, som kommer efteråt. Det har blivit ett stort glapp där. Min fråga är ”vem är jag” och vem är hon människan genom alla tider. Hur lär jag mig att försonas med det förflutna och gå vidare å ena sidan och mitt fotografiska minne å andra, som bara plockar upp bilderna? Hur gör jag när bromsarna blir påslagna och jag inte kan gå vidare? Är jag inte tvungen då att städa upp efter mig, sortera och försöka slänga?

Det väsentliga i mitt liv var inte en omskolning till arbetsterapeut att få bli personal en gång till och ha patienter. Det väsentliga har varit att få dela med mig av allt jag fått av trygghet i min tro på Gud som kärleken. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Slut citat

Tro inte, att det går att sopa under mattan och glömma 100 års sinnesjukhusvård eller med senare namn mentalsjukvård! Det är ett regeringsuppdrag att utbilda personer med egen erfarenhet under namnet (H)järnkoll numera. Dessa skall ge information till allmänheten. Det finns utbildade attitydambassadörer över hela landet. Jag tror inte på ödet, att jag råkade ringa till en go´vän i Trollhättan och fick veta vad som stått att läsa i TTELA och debatten i lokalradion om just orden: ”Fånarna på Restad”. Det var ingen som helst slump, att jag redan planerat min resa den 5 september för att få minnas och fotografera. Äntligen har jag fått gå igenom stormavdelningen inifrån! Äntligen fick jag ta in på hotell efteråt och känna mig lite märkvärdig!
(Bildbevis kommer om fyra dagar. Inget digitalt här inte!)

Av barn och dårar får man veta sanningen, enligt bibeln.
Ett bibelcitat till:
Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.

I så fall hade det varit synd om mig!

Restad 5 sept2013076En målare på den gamla rastgården vid 10 B var snäll och fotograferade mitt besök den 5 sept. 2013

Fånarna på Restad Del 2

Igår skrev jag på Facebook:

”När ord står mot ord kan det vara viktigt, att ta reda på varför. Igår hade jag en heldag på f.d. Restad Sjukhus och fick gå igenom den så kallade stormavdelningen. Tack Heikki! Sen blev jag bjuden till samtal, lunch och kaffe på hotellet, som ordnar ”Fånarna på Restad” och dessutom vandring genom dessa kulvertar.

Där fanns inget av ironi över det som varit utan ”fåniga” lekar med recept från TV:n ”Fångarna på Fortet”. Vem som helst får betala för att få tävla i grupp men min kunskap om hur det varit att vara patient på Restad Sjukhus blev en överraskning. Jag bjuder!”

Sen kom eftertankens kranka blekhet. Hur gör jag nu då? Facebook är ju farligt enligt en del och jag hade redan tidigare länkat till en artikel i TTELA med den rubriken. Den kan ju gå vidare.

Då citerar jag från Svenska Kyrkans tidning för länge sen ett citat från 300-talet.
”Sanningen fruktar inte dialog därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Det är precis dialog som behövs mellan goda krafter. Det finns en välutbildad personal inom psykiatrin, som inget hellre vill än att ge en bättre psykiatrivård än den som fanns hela 1900-talet. Det finns en välutbildad pensionerad personal, som inget hellre ville på den tiden än att ge god vård. Jag har mött dem och möter dem.

Den 5 september år 1956 var en strålande varm dag precis som i år. Jag hade möjlighet att få fråga Göran, en av guiderna på Restad Gård, hur mitt ögonmått och minne fungerade. Är det 600 meter mellan administrationen och avdelning 10 B, som fungerande institution på den tiden?

Är det fortfarande 600 meter mellan frihet och fångenskap och finns hela mitt samtal kvar från den dagen?

Samtal och samtal. Det gick en sköterska på var sin sida om mig och lyssnade på mitt försök till förklaring hur jag kunnat bli så trött och hamnat på Restad. Halvvägs fram till chockupplevelsen, så sa den ena till den andra, att jag lät förståndig.
Det gjorde mig gott att höra. Här är ett annat kapitel ur min bok:

”Hon sjunger”

Det var kväll på stormavdelningen. Många av personalen hade gått hem. Vi patienter låg ju i våra bälten. En del av oss hade fått sprutor med eller mot vår vilja. Det var lugnt.

Två stora sovsalar rymde 17 patienter. Mellan salarna fanns inga dörrar. Det var öppet. På natten stod där ett bord med en lampa. Där satt sköterskan, som vakade över oss. Jag hade ju kommit dit för sömnrubbningar och fick trots detta ha min plats närmast lampan. I ”hallen” fanns det plats för ytterligare fem patienter. Om jag inte räknar fel så här femtio år senare.
Det var så högt till tak. Alla väggar var kala. Det var en så fin akustik. Det fanns inget bättre att hitta på än att sjunga.

– Själv han är mig alla dagar nära
för var särskild tid med särskild nåd
Varje dags bekymmer…

Jag blev avbruten. Mitt i sången! Jag hade bara hunnit till andra versen. Jag hade inget att vara nervös över. Det var inget soloframträdande – jag kunde sjunga helt avslappnat.
Och rösten bar uppåt och åt sidorna…Då kom hon sköterskan och bjöd mig på äpplen. Två Transparent Blanch.
– Hur har jag fått de här? De är ju hemifrån!
Hon drog på det. Hon drog på svaret så längre – kanske flera sekunder – att jag måste hjälpa henne.
– Har dom kommit med bussen?
– Ja .

Det är möjligt, att min hjälp gav henne lättnad för stunden. När mamma kom på besök, några dagar senare, så fick hon frågan direkt:
– Hur fick jag äpplena? De var inte stötta alls!

Martin – min bror – hade rest 10 mil på sin Vespa. När han kom fram till avdelningen 10 B fick han inte komma in. Jag var för dålig enligt avdelningssköterskan. Han måste åka tillbaka lika många mil förgäves.
Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Men hans kärlek tog sig igenom alla dörrar. Mamma berättade som det var.
– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(Ur Journalen: 16. 9. Besök av modern och en broder.

Igår fick jag en kasse äpplen av en god vän från deras trädgård. Hur skulle jag kunna glömma hur ett Tranceparent Blanch skall se ut och bör smaka?
De är mycket lättstötta. Känsliga dessutom. Vem är inte det?