Kyrkan

Kyrkan som jag tänker på ligger högt upp med bara gärden runt omkring. Den är bäst synlig för mig, när jag är på hemvägen. Varför byggde de en så stor kyrka, när det inte finns någon bebyggelse i närheten? Min fråga gick vidare. Svaret blev, att de fick fel ritning en gång i tiden. Ritningen till den kyrkan, som jag beskrev, skulle vara till en kyrka i en stad, där folket bor.

En gång i tiden fick jag en present, som jag inte förstod värdet av då. Mina vänner överskattade väl min begåvning. Tjugofem år senare har presenten blivit mycket intressant. Jag kan slå upp ett ord då och då i lagom takt och studera. Så nu vet jag, att kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Det finns ett enda undantag. Det var när alla Jesustroende var i rörelse och inte hade något tak över huvudet. Då är vi nere i tiden till femtio dagar efter Jesu uppståndelse. Församlingen rörde på sig åt alla väderstreck efter den dagen. En församling i rörelse har ett annat ord på grekiska språket.

Min barndoms kyrka dog, när sista församlingsmedlemmen dog. Det behövdes inget tak över huvudet på honom längre. Det kom ingen annan heller för att få lyssna på den kyrkans lära. Det var tunna väggar och där fanns ingen oersättlig konst, när kyrkan revs på en timma och fem minuter. Kyrka och församling är synonymt enligt grundspråket. Kristus är huvudet för församlingen, som är kroppen enligt aposteln Paulus utläggningar. Jag älskar den mannen som sagt och kommer inte att bli någon feministteolog på ålderns höst.

Paulus har ett brett område, som han hämtar bilder från. Jag uppskattar bilderna från anatomin och fysiologin. Så enkelt får inte jag tolka teologin enligt vissa. Huvudet är ett. Huvudet har två hjärnhalvor och en så kallad lillhjärna. Och varför inte konstatera detta otroligt fina samarbete i stället för att komplicera den så kallade treenigheten? Ja visst! Fadern är större än sonen. Än sen då? Sonen stod i ständig förbindelse med fadern under sina år på jorden. Sonen blev människa och var och är Gud också. I lillhjärnan finns koordinationscentrat. Det är bara att studera ett litet barns alla rörelser och utveckling och en vuxens finmotorik i händerna. Som ett exempel på motsatsen är när rörelserna är påverkade av bedövningsmedel eller ”uppåttjack.” Det blir vingligt.
Paulus tar bilden av kroppsdelarnas beroende av varandra. Huvudet kan inte säga till fötterna: ”Jag behöver inte er!”. Så naturligt. Så logiskt. Huvudet och kroppen hör ihop! Kristus har gjort sig beroende av en kropp här nere på jorden. Han gav oss den helige Ande till att samordna och harmonisera kroppens rörelse och funktion.

Det fungerar mindre bra om kyrkan/församlingen organiseras efter mänsklig intelligens. Kyrkan har en ritning för att kunna fungera och den finns i bibelns texter angående tabernaklet och det felfria offret. Kyrkan behöver en syndabock någon att skylla alla fel på i alla tider. Den enskilda medlemmen behöver också en syndabock att skylla allt på som inte blev som det skulle. Någon måste bära skulden och synden och dö i vårt ställe som en ogärningsman!

Är detta en alltför svår läxa att bibelns texter hör ihop från pärm till pärm och handlar om Guds son som blev människa för vår skull? Finns det en perfekt kyrka/församling utan sitt huvud?

Bibelhänvisningar som tillägg:
2 Mosebok kap 25 – 26
3 Mosebok kap 16
Kolosserbrevet kap 1
1 Korintierbrevet kap 12

Apologinörd

Så skönt! Jag hittade det befriande ordet i pingstpastor Mikael Karlendals Blogg på vad jag vill ha sagt angående debatten om kvinnliga präster.(Hans Blogg gäller andra debatter just nu). Debatten om kvinnliga präster har pågått ända sen jag själv sökte i slutet av 50-talet för att få utbilda mig till pastor. Bibelverser skall inte tas ur sitt sammanhang och inte citeras till hälften. Bibelverser bör heller inte fotograferas för att provocera tre stora världsreligionerna. Det är min uppfattning och bara jag tar ett enda ord ur bibeln som till exempel ”äktenskap” och använder det, så blir vissa människor provocerade å andra sidan. Och sårade. Alltså bör bibeln få vara precis lika hel, som den är mellan A och O den förste och den siste han som är som var och som kommer tillbaka. (Se Psaltaren 119:160)

Under mina 10 år ute i kristna sajter med tillfälle för vem som helst att debattera, har jag fått kritik, att jag inte kan argumentera. Det är en svaghet. Där kommer ordet apologik in. Där kommer det tragiska in om en person aldrig någonsin slutar att argumentera för sin sak…..ja, då är det nära rättshaveri.

När Jesus uppstått från de döda var graven tom och den stora stenen hade någon vältrat bort. Vem sökte sig först av alla till graven om inte kvinnor för att få göra en sista tjänst? Vem var det som upptäckte förändringen? Vem var det som gick ut och ville berätta detta? Männen trodde inte på kvinnorna. Männen trodde, att de bara pratade. Män talar och förkunnar och kvinnor pratar! (Se Lukas 24:11)

Ändå var detta det viktigaste budskapet! Detta budskap har delat upp männen till och med i olika tolkningsgrupper. Jesus har uppstått från de döda! Visst det är tillåtet att tolka bort denna fundamentala sanning och kalla den för en myt. Det är tillåtet. Det är tillåtet med hur många tolkningsmodeller som helst.

Men för oss som tror är det en Guds kraft till frälsning, att Jesus uppstod från de döda. Det får vi kvinnor berätta om också. För en massa tomma bänkar eller för en eller två nära oss……

När slang blev verklighet

I numret 1-2 i Riksantikvarieämbetets utgåva år 1995 SVENSKA HUS  KULTUR MILJÖ VÅRD finns en del av vår historia i de gamla, vackra husen. Gamla kartor är som konstverk. Alla bilderna är så vackra och texterna så väl genomarbetade.

Den utgåvan från år 1995 tog jag fram igen från min bokhylla. Jag måste försvara inför mig själv, att min idé till hemsidan från år 2002 håller och varför jag vägrar att förnya mig. Så konstnärliga hemsidor och bloggar, som det finns nu för tiden och så håller jag envist fast vid luft, rymd och en liten bild i tre av hörnen på framsidan!

Arkiteten Kerstin Fried berättar om sin och makens dröm om att komma från Stockholm till ett litet rött sommarhus i Norrbotten för avkoppling. De åkte runt i trakten flera somrar och letade. En dag i början av 70-talet stod de där:

”Fyra väggar av bastant timmer, gapande hål där fönstren suttit, utan tak, golv eller dörrar men på en perfekt sockel av handhuggen sten. De höll på att riva resten. Utmärkt brasved, sa de.” Slut citat

Hon köpte det avklädda huset och dess stengrund. Varje stock blev synad och numrerad precis som stenarna i sockeln. Allt fraktades en kall vinter över isen till en ö i Vasa skärgård. Jakobstadsarkitekten Hans Nordman klarade att skaffa allt som fattades golv, tak, fönster och dörrar från olika rivningshus på fastlandet.

”Och mest fantastiskt – alltsammans passade. Varenda mått stämde i de hus som traktens gubbar byggde på gehör.” Det enda som inte gick att hitta var ett spåntak. Spåntakshyvlarna hade stannat sen lång tid tillbaka. Denna fantastiska och utförliga berättelse, som jag bara ger fragment ur börjar med en rubrik i kursiverad stil och sen större bokstäver:

Hur jag blev frälst eller Historien om den röda lilla stugan

Jag citerar ur artikeln: ”Från och med nu var jag frälst på allvar och detta började med en stor vrede.” Frälsningen för henne började med byggnadsvård och avslöjandet att Falu rödfärg inte längre var som den skulle utan syntetisk.

Hennes slanguttryck om att bli frälst blev verklighet för mig. Hennes artikel påverkade mig länge. Så började jag bygga min hemsida 7 år senare från en given grund, som jag hittat! Det lilla röda huset har jag följt i tankarna från år 1808 och hur de stod på trappan och tog emot postiljonen och fick ”brefvet” om profeterna, som gick i gårdarna och sen svarade i ett annat brev genom att berätta hur de var för övrigt på gården……

”Det var nu jag upptäckte de tidiga predikanterna,” skrev arkitekten om rätt sätt att bygga i motsats till fuskbygge. ”Varenda mått stämde i de hus som traktens gubbar byggde på gehör”, skrev hon tidigare i artikeln och de var minsann inte på måfå utan efter ritningar.

Det är så associationerna går till bibelns folk, som byggde exakt efter de mått, som de fått av Herren Gud. Så gjorde Noa. Så gjorde Mose och folket. Det är deras lydnad och respekt för ritningarna, som gör att detta håller många tusen år senare att bygga efter. Det var så jag blev frälst. Jag hittade en given grund, som andra byggt på förut. Perfekt. Se mera i www.brefvet.com

Engagemang är bra. Det var slang på 70-talet att vara helfrälst i betydelsen förtjust i. Noa och hans familj blev frälsta från all ondska, som rådde på den tiden. Den ritningen håller fortfarande att tro på torra land vad Herren har sagt skall komma. Hur dåraktigt det än låter, så håller ritningen till frälsning. Mer om detta en annan dag.

Plocka russin ur kakan

När jag var ung plockade jag russin ur kakan bildligt talat. Jag ville ha det söta och brydde mig inte om det runt omkring. För så skall väl uttrycket tolkas? Ibland ser jag barn plocka russin ur kakan och lägger på kanten av assietten.  Så säger då mamman lågmält: "Hon tycker inte om russin".
 
Mitt plockande skedde systematiskt. Jag brydde mig inte om det som fanns runt omkring det söta russinet. Det var det jag ville ha och så många som möjligt att småäta av. Så samlade jag som sagt systematiskt i början – gjorde en ram till dom månad för månad dag för dag. Det fick bli väldigt små rutor för att få plats på bibelns bakre pärmar.
Det var goa bibelverser, som jag plockade ur särskilt Gamla Testamentet.
 
Dagen "russin" är mycket gott för jag är gammal nu och andra är ändå äldre och sjuka runtomkring. Det kommer många oroliga tankar:
 
Nah 1:7
    Herren är god mot dem som hoppas på honom,
    han är ett värn på nödens dag,
    han tar sig an dem som flyr till honom
 
Nej, jag är inte så barnslig längre, att jag sitter och plockar ur russinen ur kakan. Jag vill ha hela brödet från himlen. Jag vill till och med ha den obegripliga Uppenbarelseboken. Äntligen!
Den gav jag mig själv i julklapp tolkad av pastor KG Larsson i 12 CD-skivor. Han får hjälpa mig. Jag lyssnar om och om igen.
 
Det jag vet om KG Larsson är ungefär vad som stått i tidningarna, att han blivit kallad till biskopen i Skara för samtal. Och eftersom denne utbildade präst inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tydligen inte backade i sin kritik mot Svenska Kyrkans sätt att lämna trosbekännelsen, så blev han "avkragad", förlorade sin rätt att vara präst och bära ämbetsdräkten med rundkrage. Heder åt hans mod, att inte backa på sin kritik eller sina frågor.
 
Skara stift är min barndoms och ungdoms kyrkliga stift. Undra på att det finns så många tomma kyrkbänkar i lika tomma kyrkor, om inte prästerna tror på summan av Guds ord utan bara skall ifrågasätta allt intellektuellt!
Prästen KG Larsson tror och blev avkragad. Nu är han bara en pingstpastor nära pensionsåldern visst. Lyckliga församling som får så god mat att äta och som är väl förberedd!
 
 

En plats för dig

 Första dagen i veckan gick dom åt olika håll besvikna, desillutionerade. Bara Kleopas är namngiven och den andre lärjungen kan vara vem som helst. Jag älskar bibeltexten i Lukas kap 24 om vägen till Emmaus och om vandrarna. Det blev en kod till och med.: "den vägen". Inte just sträckan från Jerusalem till Emmaus utan förhållningssättet till Jesus, som levt bland folket, dött på ett kors sida vid sida om två rövare och sen lämnat den grav, som han blev lagd i. Det blev ett talesätt, att vissa höll sig till "den vägen" det vill säga fortsatte vandringen med den uppståndne.
 
Paul Tournier läkare och författare började sitt förord till boken: "En plats för dig" med sin berättelse. Han var 6 år och gick genom en park tillsammans med en hemhjälp, en ung flicka. Han frågade henne: "Kommer vi aldrig mer tillbaka till Place Neuve?"
Samtidigt som han ställde den frågan blev det en plats kvar för alltid i denna park. I denna fråga hade han som barn kommit till insikt, att hans mamma var död. Han skulle kanske inte komma tillbaka till huset, där de bott? Han hade fattat mer än så men kunde inte fatta vidden av att mamma dött och med det hans hem och lekplatser runtomkring. Just där han ställde sin fråga blev det en plats kvar i parken. Pappan dog, när han var några månader gammal.
 
Senare i livet som tonåring gick han på en gata tillsammans med en av familjens vänner. Denne frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon trodde på hans framtid. Någon bröt tonåringens ensamhet och känsla av hopplöshet. Det blev en plats kvar just där mannen ställt sin fråga under deras promenad tillsammans. I boken "En plats för dig" berättar läkaren och författaren om människor han mött som sökt en plats för sig och sitt liv. Och om alla dessa som berättat, att det blev en plats kvar på en viss vägsträcka, där de kom till insikt.
 
Det blir en plats kvar där något underbart hänt också. Det blir en plats kvar när någon säger något viktigt kanske just under en promenad. Det går att peka ut den platsen långt senare i livet: Här gick vi, när vi delade all besvikelse över det som hänt och plötsligt var vi tre. En främling la sig i samtalet och frågade varför vi såg så sorgsna ut. Som om han inte visst allt förut.
 
När vi den andra lärjungen och jag berättar allt som hänt, så visade han meningen i allt som hänt honom för vår skull. Vid kvällsfikat kanske vi känner igen honom som är vägen, sanningen och livet.