Walborgs ungar

Igår kväll satt jag och slötittade på TV:n. Jag är i den åldern nu, att jag glömmer vad det är jag skall komma ihåg. Det var ju precis det jag skulle komma ihåg, att titta på dokumentären "Walborgs ungar". Tiden var inne och dokumentären började.
 
Så bra, att det finns barnbarn! Så bra, att en ung människa är tacksam över livet och att inget är självklart. Det är inte självklart att få barn!
Så bra, att jag är gammal nu och inser, att jag måste berätta det jag varit med om.
 
Karin vars yrke var mentalsköterska lånade ut sin bok till mig en gång: "Många hundar är harens död". Den boken var ett manus på en vind i hur många år som helst. Tack vare att någon gjorde ett röj och en entusiastisk hembygdsförenings arbete blev alla mannens handskrivna  anteckningar till en bok. Allt gick att kontrollera med hans sjukjournal från sinnessjukhuset och var helt i överensstämmelse i tiden. Så när som på två tidsuppgifter visst.
 
"Walborgs ungar" kommer i repris. Den dagen kommer jag att sätta min väckarklocka på ringning och se programmet igen.

Vem var 2611?

Det var i grevens tid, som jag kom till kyrkogården. Regnet hängde i luften. Den kraftiga blåsten från igår hade bedarrat. Får man vara så nyfiken och gå på en kyrkogård och undra: ”Vem var det och vem var detta? Var det en man? Eller var det en kvinna?

Eller är detta maximal sekretess inom sjukvården, att bara ange fyra siffror? Kan man dö som ett nummer i ett system?

Ljuset trängde igenom utifrån fälten och lyste upp kyrkogården i ett milt sken mellan de gamla träden. Gräsmattorna var mjuka och regnmättade. Mina skor blev våta direkt. Fotoljuset var perfekt. Snart skulle det vara slut med denna möjlighet att kunna se långt bortom alla svarta kors. Namnlösa döda människor var märkta med nummer i en stor, stor cirkel. Deras överskötare eller överläkare hade normala uppgifter om namn födelsedag och dödsdag. På deras gravstenar fanns till och med färska blommor. Och texten:
Älskad – saknad

Det var i grevens tid jag kom till kyrkogården. Om några år har den nyplanterade häcken runt omkring vuxit upp, blivit tät och kommer inte att släppa igenom något ljus utifrån. Ingen kan längre se vidden.

Märkligt att jag hittade dit efter 53 år för det är bara en liten gångstig bakom det som en gång var den s.k. stormavdelningen på sinnessjukhuset. Märkligt om minnet sviker mig, att det inte såg ut så då utan var rader av svarta kors med dessa olika nummer på?

Karin var en frisk mentalsköterskeelev den gången år 1956 och jag var en sjuk sjuksköterskeelev. Vi hade varit skolkamrater på realskolan. Skammen att träffas här och blygseln för oss båda finns inte ord för. Båda har rätt till sina känslor och vi jämförde under tiden, som hon levde och vi promenerade. Karin uppmuntrade mig gång på gång att berätta, vad jag upplevt. Hon kunde historien hur det var, innan Hibernalen kom.

En dag hade jag lyckats tjata mig till ”ledsagad permission med vårdare”. Karin hämtade mig på den så kallade stormavdelningen och kunde vägen till kyrkogården och vidare till öppet vatten. Vi var 20 år då. När jag fotograferat färdigt på kyrkogården över 50 år senare, såg jag att den höga muren runt rastgården var öppnad. Jag kunde  promenera in där och minnas stormavdelningens alla sjuka. Jag kunde se bakifrån. Gården var så vacker nu och ljuset var så behagligt. Då gick dom allra sjukaste runt, runt, runt på en begränsad yta efter varandra. I den rundvandringen slapp jag att gå.

Tur att jag är så framåt och är mer än ett nummer.

Om Gud

– Här är Sofias grav!
Så sa hon min klasskamrat från övre tonåren och pekade på en gravsten. Det intresserade inte mig. Jag tyckte inte om denna Sofia.
Tre år har gått. Ingen av oss visste, att detta var vår sista promenad tillsammans. Båda hade vi 70 års levnad bakom oss med olika livserfarenhet på olika platser och i olika sammanhang.  Med facit i hand ser jag nu att det varit fråga om andliga övergrepp i barndomen av den gamla, sjuka, blinda Sofia.
Sofias historia är inte ovanlig. En ung begåvad lärarinna blev kär i den ogifte prästen. Han försmådde henne och den besvikelsen drabbade Gud och hans ord. Så när min klasskamrat var 6 år kunde hon redan läsa. Ja, hon kunde till och med den gamla tyska stilen i bibeln och fick en peng för varje gång, som hon högläste för den gamla.  Det skulle alltid vara från Gamla testamentets grymma krig. Om Gideon när han lade ut sin ull….
Så Karin behöll sin uppfattning om denne grymme Gud hela sitt liv och jag hade inte en chans att göra justeringar. Det finns olika våldtäkter både dem på anden, psyket eller det sexuella.
Jonas Gardell har sina upplevelser av övergrepp och har skrivit boken ”Om Gud”. Det verkar vara samme Gud, som Sofia mötte i sin ungdom eller Ingemar Hedenius en gång i tiden eller Eva Moberg.  En avskyvärd Gud.
När jag läste en teologs positiva recension av Jonas Gardells bok ”Om Gud” och såg orden exeget och teolog om Gardells behandling av Gamla testamentete texter, så fick min tilltro till teologin som fakultet ett kraftigt slag.
Nu vet jag, att teologi kan se ut nästan hur som helst. Detta ändrar ingenting av Guds nåd och trofasthet genom alla tider. Han kan föra människor ut i frihet fortfarande.
”Summan av ditt ord är sanning och dina rättfärdiga domslut är eviga.” Psaltaren 119:160

Miriam

Igår skrev jag om kristna debattsidor, som släckts ner en efter en där jag varit. Debatt är männens revir och kvinnor lyser med sin frånvaro. Jag har varit kvar "to de bitter end" på grund av min envishet: "Jag har rätt. Du har fel."  Nu pågår utvärderingen av dessa nästan tio år av misslyckanden i rymden.
 
Det första jag insett är ett systemskifte från öppen debatt till egen Blogg. Det andra jag lärt mig är det lilla ordet "Här" men det är alldeles försvårt för mig ännu. Då måste man kunna ett annat språk först, som förkortas HTML och skriva rätt bokstäver och tecken före och efter detta "Här".
Sen är det bara att klicka på detta "Här" tills man kommer till rätt utläggning av det man inte kan utlägga själv. Alla behöver stöd i sina tankegångar av föregångare. Eller visa på hur fel den andre tänkt. Det tredje jag lärt mig är, att om jag skriver fel på en bokstav eller ett tecken, så kommer detta fram och blir synligt för alla.
 
Jo, jag har lärt mig mer än så. Tjejer är inte välkomna i debatter bland män. Män talar och kvinnor pratar bara. Det är en sanning, som är snart 2000 år gammal och är beskriven av Lukas läkaren  en av evangelisterna i Nya Testamentet. Det tjugofjärde kapitlet börjar med denna märkliga skillnad mellan manligt och kvinnligt. Ändå var kvinnornas information livsviktig!
 
Kan då en Blogg få heta vad som helst och varför. Ej tjej var ledsen över hur hon blivit behandlad i kristna debatter och efterlyste andra tjejer med orden. "Tjejer var är ni?" Adressen till hennes Blogg finns i hennes namn i frimodiga debatter. Monica skriver inte anonymt om sin tro på Jesus.
Från Monicas Blogg kunde jag klicka vidare och kom till Miriam i Vassen.
 
En bild säger mer än 1000 ord sägs det. Men då gäller det att kunna bibelberättelserna också för att kunna se hur fyndigt vald Miriams namn på sin Blogg är:
 
Jag blev så glad och uppmuntrad. Mirjam behövdes för flera tusen år sen i en hotfull situation och Miriam behövs idag. Herrens namn är fortfarande JAG ÄR.

Fia med knuff

Ett par av mina vänner berättade om en period, då de spelade "Fia med knuff" ibland på kvällarna. Det går ju bra att spela som par även om det är bättre med fyra deltagare. De två spelade tills det inte var roligt längre. De blev så osams till slut. Det var bara ett spel men det gick att provocera varandra också i tur och otur och skratt och kommentarer.
 
"Vi fick sluta!"
 
Det är långt mellan mina Bloggar men nu ringer orden så aktuella: "Fia med knuff". Men det är ju bara ett spel för barn! Kan vuxna sitta på kvällar och spela ett så enkelt tärningsspel och se något nöje i att knuffa ut varandras pjäser? För min del fattar jag inte nöjet…..
 
Tio år har gått ute i rymden i möten med många okända. När jag tänker tillbaka på alla mina debatter i kristna sajter känns det lite som "Fia med knuff".
– Ställer du upp och spelar med mig? Kan vi vara två eller skall vi vara fyra?
 
Var fanns nöjet i att knuffa ut andras pjäser – tankar? Det var ju precis det vi gjorde. "Detta är min färg och mina pjäser. Hoppas att jag har tur och kommer ut på plan fort. En sexa och dubbelslag." Tur eller otur i början. En förlorare. En vinnare. Eller tre förlorare.
 
Det har gått tio år snart. Då trodde jag, att det skulle bli ett nöje, att få möta unga människor, som inget kan om kristen tro. Då trodde jag, att det skulle bli roligt att som gammal få dela med mig av min kunskap. Men det blev ett spel. Var och en skötte sina tankar och jag mina. Det gällde, att komma ut snabbt på plan – ha lite tur i de första slagen. Det blev mest "Fia med knuff."  Jag är ingen bra vinnare i spel och lite bättre som förlorare , tror jag. Efter förlusten är det ju bara att konstatera: "Det var ju bara ett spel!"
 
Tio år har gått nästan ute i rymden. Unga människor tycker visst, att det är roligt att provocera kristna, för vi blir så arga. Jag tar åt mig direkt och kan berätta, att detta har jag läst om i en teologisk doktorsavhandling: "Bibeln på mina egna villkor – En studie av medierade kontakter med bibeln med särskilt avseende på ungdomar och Internet."
 
Den ena kristna sajten efter den andra har släckt ner sina debattmöjligheter. Av möjligheten att få samtala om innehållet i bibeln blev det mest "Fia med knuff". Den mest verbale och envise tycktes vinna. Ateist eller kristen eller andra variationer mot varandra.
 
"Vi fick sluta."
Det var inte roligt längre. Webmaster gick sällan in och styrde upp debatten. Var finns apologeterna? Kristna sajter släcker ner sina möjligheter till debatt med icke troende. I stället kom möjligheten att skriva Blogg.  Där är jag min egen Webmaster och fortsätter att tro på Gud, Jesus, den helige Ande och bibeln.

Utvald

I min hemsida brefvet.com är poängen, att det kom ett brev och en fråga från Bolla till brodern Sven efter år 1808. Innan dess bodde inte Bolla just i det huset, som finns på bilden i min presentation.  Innan dess behövde de två syskonen inte brevväxla utan bodde på samma gård.
 
Det har hunnit komma och gå flera generationen sen dess och frågan är:  Vems är brevet nu?
Det är många som läst det och tummat på det under årens lopp. Det var Britt Liljewall fil.dr i historia och agrarhistoria, som gjorde mig uppmärksam på brevens värde. Britt Liljewall hade efterlyst brevväxlingar från 1800-talet i en tidning. (Senare kom Liljewalls bok:  "Ack att du vore här"  !800-talets folkliga brevkultur.)
 
De få breven, som jag kunde visa hade legat i min byrålåda olästa under minst 10 års tid. Jag hade varit för lat för att försöka förstå handstilen. Eller hade jag varit likgiltig för historien? Min morfar hade tydligen varit rädd om breven och hans far före honom och så klart morfars farmor ooh morfars farfar, som ömsom var mottagare.
 
Än sen då? Hur kunde brevet från år 1823 bli mitt? Varför just jag av alla ättlingar?
Jag kan inte se någon annan förklaring än den, att jag visade så stort intresse för arvet. Det finns olika sorters arv. En låda med religös litteratur på en auktion kostar inte mycket. Om en bibel är mycket gammal och välbevarad i utseende kan den få ett antikvitetsvärde. Det skulle Annas gamla psalmbok ha fått, om inte någon fifflat över den till en annan låda än där den låg först. Kan man köpa Guds ord för pengar? Att Anna var född på 1700-talet innebär ju inte att psalmboken är från 1700-talet?
 
Nåväl i de gamla breven fanns en fråga om "dessa profeter som går i gårdarna".  Vilka var de? Frågan intresserade Bolla Svensdotter i början av 1800-talet och har intresserat mig. Kanske till och med så mycket, att jag en dag blev utvald av min 90 åriga moster till ägarinna av de gamla breven?
 
Och nu idag är jag intresserad av ordet "utvald" och varför. Kan det vara så att det handlar om en kommunikation mellan en brevskrivare och en brevmottagare – ett intresse för brevets budskap mellan de två.
 
"Få är utvalda", skrev aposteln Paulus. Kan de vara så att "få" visar intresse för det budskap, som är skrivet genom profeterna och sen apostlarna?

Vems är brevet?

Vems är brevet?
Den frågan fanns en gång i en tidningstext och intresserade mig. Hur länge är det mitt, som skrivit det? Vem tillhör det sen? Adressaten som inte fått det ännu eller tillhör det Postverket under resans gång? Om jag ångrar innehållet kan jag då återkalla det och hävda, att det är mitt med mig som tydlig avsändare?
 
Det kom ett öppnat brev till mig med en tejpbit över och en stämpel, att brevet var öppnat. Hur skulle jag tolka den informationen och varför var det uppsprättat och av vem? Förklaringen kom inuti brevets text, att så här har en del barn det, när de vill skriva brev till en förälder, som sitter i fängelse. Deras brev blir öppnade och synade.
 
Vems är brevet till Annika Östberg? Hur länge är det mitt och skall det komma i retur? Var stannar det och blir uppsprättat och synat? Hur länge får det ligga, innan hon får det? Än sen då? Är det hennes sedan eller kan någon personal söka igenom allt när som helst? Vems är tankarna i brevet från mig? Vem läser dom och förstår eller missförstår?
 
Det finns en Gud, som läser alla tankar som i en uppslagen bok. En del uppfattar det som ett hot. Andra upplever detta som en trygghet. Det finns en, som uppfattar mig på ett rätt och kärleksfullt sätt. Det finns en, som rättar till mina böner, när jag inte vet hur jag skall be ens.
 
Så älskade Gud världen, att han sände sin enfödde son.
Vem är adressaten och när kommer brevet och breven fram? Vem läser? Vem kan säga, att jag har inget "brev" fått?