Fia med knuff

Ett par av mina vänner berättade om en period, då de spelade "Fia med knuff" ibland på kvällarna. Det går ju bra att spela som par även om det är bättre med fyra deltagare. De två spelade tills det inte var roligt längre. De blev så osams till slut. Det var bara ett spel men det gick att provocera varandra också i tur och otur och skratt och kommentarer.
 
"Vi fick sluta!"
 
Det är långt mellan mina Bloggar men nu ringer orden så aktuella: "Fia med knuff". Men det är ju bara ett spel för barn! Kan vuxna sitta på kvällar och spela ett så enkelt tärningsspel och se något nöje i att knuffa ut varandras pjäser? För min del fattar jag inte nöjet…..
 
Tio år har gått ute i rymden i möten med många okända. När jag tänker tillbaka på alla mina debatter i kristna sajter känns det lite som "Fia med knuff".
– Ställer du upp och spelar med mig? Kan vi vara två eller skall vi vara fyra?
 
Var fanns nöjet i att knuffa ut andras pjäser – tankar? Det var ju precis det vi gjorde. "Detta är min färg och mina pjäser. Hoppas att jag har tur och kommer ut på plan fort. En sexa och dubbelslag." Tur eller otur i början. En förlorare. En vinnare. Eller tre förlorare.
 
Det har gått tio år snart. Då trodde jag, att det skulle bli ett nöje, att få möta unga människor, som inget kan om kristen tro. Då trodde jag, att det skulle bli roligt att som gammal få dela med mig av min kunskap. Men det blev ett spel. Var och en skötte sina tankar och jag mina. Det gällde, att komma ut snabbt på plan – ha lite tur i de första slagen. Det blev mest "Fia med knuff."  Jag är ingen bra vinnare i spel och lite bättre som förlorare , tror jag. Efter förlusten är det ju bara att konstatera: "Det var ju bara ett spel!"
 
Tio år har gått nästan ute i rymden. Unga människor tycker visst, att det är roligt att provocera kristna, för vi blir så arga. Jag tar åt mig direkt och kan berätta, att detta har jag läst om i en teologisk doktorsavhandling: "Bibeln på mina egna villkor – En studie av medierade kontakter med bibeln med särskilt avseende på ungdomar och Internet."
 
Den ena kristna sajten efter den andra har släckt ner sina debattmöjligheter. Av möjligheten att få samtala om innehållet i bibeln blev det mest "Fia med knuff". Den mest verbale och envise tycktes vinna. Ateist eller kristen eller andra variationer mot varandra.
 
"Vi fick sluta."
Det var inte roligt längre. Webmaster gick sällan in och styrde upp debatten. Var finns apologeterna? Kristna sajter släcker ner sina möjligheter till debatt med icke troende. I stället kom möjligheten att skriva Blogg.  Där är jag min egen Webmaster och fortsätter att tro på Gud, Jesus, den helige Ande och bibeln.

Utvald

I min hemsida brefvet.com är poängen, att det kom ett brev och en fråga från Bolla till brodern Sven efter år 1808. Innan dess bodde inte Bolla just i det huset, som finns på bilden i min presentation.  Innan dess behövde de två syskonen inte brevväxla utan bodde på samma gård.
 
Det har hunnit komma och gå flera generationen sen dess och frågan är:  Vems är brevet nu?
Det är många som läst det och tummat på det under årens lopp. Det var Britt Liljewall fil.dr i historia och agrarhistoria, som gjorde mig uppmärksam på brevens värde. Britt Liljewall hade efterlyst brevväxlingar från 1800-talet i en tidning. (Senare kom Liljewalls bok:  "Ack att du vore här"  !800-talets folkliga brevkultur.)
 
De få breven, som jag kunde visa hade legat i min byrålåda olästa under minst 10 års tid. Jag hade varit för lat för att försöka förstå handstilen. Eller hade jag varit likgiltig för historien? Min morfar hade tydligen varit rädd om breven och hans far före honom och så klart morfars farmor ooh morfars farfar, som ömsom var mottagare.
 
Än sen då? Hur kunde brevet från år 1823 bli mitt? Varför just jag av alla ättlingar?
Jag kan inte se någon annan förklaring än den, att jag visade så stort intresse för arvet. Det finns olika sorters arv. En låda med religös litteratur på en auktion kostar inte mycket. Om en bibel är mycket gammal och välbevarad i utseende kan den få ett antikvitetsvärde. Det skulle Annas gamla psalmbok ha fått, om inte någon fifflat över den till en annan låda än där den låg först. Kan man köpa Guds ord för pengar? Att Anna var född på 1700-talet innebär ju inte att psalmboken är från 1700-talet?
 
Nåväl i de gamla breven fanns en fråga om "dessa profeter som går i gårdarna".  Vilka var de? Frågan intresserade Bolla Svensdotter i början av 1800-talet och har intresserat mig. Kanske till och med så mycket, att jag en dag blev utvald av min 90 åriga moster till ägarinna av de gamla breven?
 
Och nu idag är jag intresserad av ordet "utvald" och varför. Kan det vara så att det handlar om en kommunikation mellan en brevskrivare och en brevmottagare – ett intresse för brevets budskap mellan de två.
 
"Få är utvalda", skrev aposteln Paulus. Kan de vara så att "få" visar intresse för det budskap, som är skrivet genom profeterna och sen apostlarna?

Vems är brevet?

Vems är brevet?
Den frågan fanns en gång i en tidningstext och intresserade mig. Hur länge är det mitt, som skrivit det? Vem tillhör det sen? Adressaten som inte fått det ännu eller tillhör det Postverket under resans gång? Om jag ångrar innehållet kan jag då återkalla det och hävda, att det är mitt med mig som tydlig avsändare?
 
Det kom ett öppnat brev till mig med en tejpbit över och en stämpel, att brevet var öppnat. Hur skulle jag tolka den informationen och varför var det uppsprättat och av vem? Förklaringen kom inuti brevets text, att så här har en del barn det, när de vill skriva brev till en förälder, som sitter i fängelse. Deras brev blir öppnade och synade.
 
Vems är brevet till Annika Östberg? Hur länge är det mitt och skall det komma i retur? Var stannar det och blir uppsprättat och synat? Hur länge får det ligga, innan hon får det? Än sen då? Är det hennes sedan eller kan någon personal söka igenom allt när som helst? Vems är tankarna i brevet från mig? Vem läser dom och förstår eller missförstår?
 
Det finns en Gud, som läser alla tankar som i en uppslagen bok. En del uppfattar det som ett hot. Andra upplever detta som en trygghet. Det finns en, som uppfattar mig på ett rätt och kärleksfullt sätt. Det finns en, som rättar till mina böner, när jag inte vet hur jag skall be ens.
 
Så älskade Gud världen, att han sände sin enfödde son.
Vem är adressaten och när kommer brevet och breven fram? Vem läser? Vem kan säga, att jag har inget "brev" fått?

Sorgfågeln

För tredje gången håller jag på att läsa "Sorgfågel" av Lena Katarina Swanberg. Det är Annika Östberg, som berättar sitt liv.
 
Andra gången jag läste boken berodde på att jag tyckte, att den var så bra men de som lånat den av mig och läst den  hade inte reagerat, som jag gjort. Så nu läser jag den för tredje gången för att Annika äntligen är i Sverige på Hinseberg och för att eventuellt kunna se vad andra sett i boken eller inte sett.  Året 1967 har Annika Östberg och jag gemensamt, då började det för henne i USA och för mig i Sverige. För henne var det inifrån och för mig var det utifrån. Det vi har gemensamt är, att ingen av oss kan backa i tiden och få något annorlunda gjort. Hon kunde ingenting om LSD och jag kunde ingenting heller. Slanguttrycken var de samma både där och här om en tripp, som lyckats eller en snetändning med helvetets alla upplevelser.
 
Det Annika Östberg kan om straff och straffpåföljder kan nog ingen av oss sätta oss in i. Det jag fattat är, att ett straff skall verkställas och avtjänas oavsett omständigheter och vad personen har för bakgrund och erfarenheter i sin ryggsäck. Nåd är en ansökan som kan göras hos regeringen där den prövas. Nådesansökan kan avslås.  Nåd kan sökas igen några år senare med kanske med nytt avslag.  Nåd är ett annat begrepp för mig som läser bibeln och som känner Gud och Jesus. Hos dem har det omedelbar verkan. Hos mig påverkar nåd så småningom i och med att jag uppfattar innebörden.
 
Annika Östberg har kommit hem till Sverige direkt till nästa fängelse. Innan dess visste jag hur Hinseberg ser ut lite grand inifrån och mest utifrån. Första gången hittade vi mina vänner och jag inte avtagsvägen utan for genom Frövi och sen över en potonbro. Det var i början av 70-talet. På den bron får det inte ens gå en bil i taget i var riktning längre. Den bron har berättat mycket för mig de gånger jag gått där. Bron ligger i vattnet mellan frihet och fångenskap.
 
Jag känner en som lade sitt liv, som en möjlighet att komma från fångenskap till frihet – en bro över mörka vatten med poetens ord.

Backspegeln

Någon har sagt, att tro sig kunna leva utan historia är som att köra bil utan backspeglar. I hård trafik i en storstad måste jag inte bara köra framåt utan även ha kontakt via backspeglarna och försöka tolka hur andra tänker.
 
På Skara museum finns en avdelning som heter Backspegeln. Där stod jag en dag och berättade vad jag var ute efter och en av personalen visste vilken liten bok, som skulle kunna ge svar på mina frågor. Det var en aha-upplevelse, att senare kunna få köpa den lilla boken om Skara läroverk på 1860-talet genom en bibliofil. Mobbning förkom och värre än så på den tiden också.
 
Raka samtal och ifrågasättande är inte mobbning. Nu återkommer jag till farmors brev och den kvinna, som jag aldrig sett och vet så lite om. Hennes äldsta barn min faster fick bara gå tre år i skolan. Var hade då farmor lärt sig att skriva, läsa och argumentera? Emma var ju född år 1853 och misären var stor i hela Sverige. Hade hennes föräldrar träffat på Roparrörelsen, som var mest aktiv åren 1847 – 1850?  Det hittar jag inget svar på men farmors far var nersupen och blev nykter i en omvändelse till Gud. Sen var han med och byggde kapellet. Han var med i den väckelserörelse, som uppstod bredvid Svenska Kyrkan och sen kallades Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
 
Så detta är i princip den enda teologi jag kunnat tills dags dato – min farmors möte med prästen och hennes mod att försvara sin lille son. Näst yngste sonen fick underkänt av prästen i ett konfirmationsförhör. Prästen hade frågat om Gud älskar syndaren och pojken svarade "ja" precis som han lärt sig hemma och i söndagsskolan. Prästens svar var:
 
"Ja, det säger I waldenströmare."
 
Vilken mamma tål, att hennes barn blir offentligt kritiserad inför en klass?
 
Pojken gick hem och berättade eller skvallrade för sin mor. En dag fick Emma syn på prästen, som kom gående ute på vägen. Hon den oskolade bondkvinnan gick ut och gensköt honom. Min farmor vågade ett samtal med prästen om Guds försoning genom Jesus Kristus. 
 
Visst lever jag framåt men inte utan att titta i backspeglarna.

Det kom ett brev

Det är rubriken på en dikt av Per Lagerkvist. Det är hans gamla mor som skriver "med skrift så darrhänt stor."  Där är jag nu, att jag läser de gamles brev med hjälp av förstoringsglas ibland och mycket fantasi. Farmors brev från år 1923 behöver jag hjälp att tyda av en duktig hembygdsforskare och kusin. Det var hans farmor också så intresset är gemensamt men det är jag, som ruvar på fynden. Det är Karl, som bor i Hjo och kunde fotografera gamla kapellet EFS före missionhuset SMF på bilden på samma tomt. Missionskyrkan heter den nu. Jag behövde det fotot till den s.k. försoningsstriden.
 
En dag för längre sen, när det gick att läsa utan glasögon damp det ner ett brev ur brevinkastet ner på golvet och jag såg ända uppifrån och ner att det var bekant handstil. Kan man ärva en handstil? Den såg ut som andras handstilar på mors sida och brevet var från en syssling, som jag knappast mött sen jag var barn. Där i det brevet började mitt intresse för min morfars alla anteckningar. Som hon kände till och fått låna.
 
                                           
 
 Det har funnits de, som varit noga med sina brev och egna dagböcker och sparat dem för eftervärlden. Tack post scriptum.

Elden

En kväll på vårvintern år 2005 – långt innan vintern rasat ut ringde det på dörren och utanför stod två pojkar i 10 – årsåldern. Dom hade inget ärende till mig. Huset var inte mitt och mitt värdpar var inte hemma. Killarna hade bara sett in genom fönstret och sett, att det fanns en julgran kvar. Den ville dom ha! Det var en vacker julgran med hög kvalitet för den barrade inte. Och därför hade den fått stå kvar lite till.

I min barndom hade vi alltid nyhuggen gran eftersom det hörde till julförberedelserna att hugga den och en bonde bjöd på den från sin skog. Den hade blivit utsedd långt i förväg under skogsvandringar.  Det sägs att hjärnan lagrar ljud och dofter tidigt i livet och dom ljuden och dofterna sitter i. Så än idag minns jag ljudet, som blev en bit in i januari, när jag gick förbi en torr gren och barren rasslade ner på tryckta julgransmattan av papper. Sen var det en brun kvist kvar där barren suttit.
 
I januari samlar småpojkar ihop sådana granar på Hönö och tävlar om vem som får ihop flest. Och inte nog med det.  Dom nästan avbarrade granarna skall gömmas för dom konkurrerande pojkarna från andra öar. Sen lär det vara tillåtet att stjäla varandras torra granar – det är visst en sport att hitta varandras gömställe. Nästa steg är att återerövra de granar som blivit stulna och hitta nya gömställen. Spänningen stiger ju närmare Valborgsmässobrasan det blir. Tävlingen går ut på att ha störst och vackrast eld.
 
Håll med om att vi vuxna inte sörjer de förlorade granarna eller sörjer, när elden tar över och bränner upp dom. Det är en vacker syn till och med. Granarna var livlösa och kunde aldrig mer dricka vatten eller slå rot. Vi runt omkring elden fick värme och gemenskap.
 
Det är mycket skräp och fjolårsgräs, som finns med i en brasa. Elden gör ett nyttigt jobb. Vi sörjer inget av det skräp, som brinner upp. På landet hör det nästan till med en trädgårdsbrasa vid påsktid av torra grenar och kvistar. Träden måste klippas ur och skötas.
 
Två små pojkar på Hönö satte igång min tankeverksamhet och fick mig att fråga dom gamle i 90-årsåldern om traditioner. Så många berättelser vi förlorar genom att inte umgås och lyssna på dom äldre!
 
Vi närmar oss pingst och budskapet om elden från himlen.