Se människan

Det är Bok & Biblioteksmässa i Göteborg och Svenska Kyrkans monter heter "Se människan" år från år. Dit har jag sökt mig för många år sen när jag var som mest upprörd över http://www. bibelsajten.nu och varje år sen dess också.
 
Det är snart tio år, som jag varit ute i rymden i debatter på kristna sajter. Bibelsajten var den första och där kom det fram, att jag ingenting kunde om teologi och olika bibeltolkningar.
Nästa steg för mig var att söka upp Svenska Missionskyrkans hemsida och debatt på Skutan för att få ställa mina frågor och bli av med min frustration om möjligt.
Som om medlemmar inom Missionskyrkan tolkade och tolkar bibeln på samma sätt!
 
Tio år har gått och jag är inte lika frustrerad längre. Inte ens medlemmar i Pingstkyrkan går att styra in i samma fåra, som pastor Lewi Pethrus en gång i tiden plöjde upp. (Härmed har jag avslöjat, att jag är från landet inte långt från Lewi Pethus hembygd dessutom och kan språket på landet om att plöja och så. Jag kan däremot inte de lärdes språk på latin.)
 
Nu är jag på väg till "Se Människan" för att få lyssna till Ann Heberlein. Hon har systematisk teologi som ämne i vissa sammanhang och i detta sammanhang idag att en människa kan drabbas av en mycket obekväm sjukdom, som förr kallades mano-depressiv.
 
En eloge till Ann Herberlein som berättar öppet vad en psykisk sjukdom kan innebära av obehag.

Dagens löfte

15 september 2003  Dagens löfte: Ps 121:5-8

"Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.  Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.              

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.  Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt."

En gång när jag var ung läste jag någonstans om människans tendens att oroa sig. Detta vet Skaparen och har gett ett löfte för varje dag i sitt ord. Ungefär så stod det. Spännande! Då var det bara att börja leta efter dom. Sagt och gjort. Jag rutade in baksidorna i min bibel i tolv spalter och trettioen rutor. Det blev smått så smått, att det är svårt att se vissa hänvisningar numera.

Så kom möjligheterna i och med datorn i "Egna anteckningar" i Bibel 2000 programmet. Tyvärr med ett filformat, som inte gick att föra över till nästa dator. Därför är början år 2003 med omstart av egna små anteckningar för varje år på denna dag.

Gårdagen är förbi med min gamla begagnade dator. En ny dator blev det år 2003 och i den står det, att Herren har möjlighet att skydda och bevara just för denna dag. den 15 september.

Morgondagen har vi inte sett och idag hjälper Herren.

Stamtavla

Det är inget roligt att bli missuppfattad. Det blir jag ofta och kallad fundamentalist eller moralist. Så nu vill jag reda ut detta med släkttavla och inte vilken som helst utan Jesu släkttavla enligt Matteus evangelium.
Det finns inga dokument visst från de första århundradena som motsäger att det gäller Josefs släkttavla där och Marias i Lukas evangelium.
 
Det jag vill visa på är, att det för alla tider finns omtalat det mänskliga sveket från Juda mot sin svärdotter Tamar. Det jag vill visa på är, att det kom med en prostituerad i släkten, trots att Israel var utvalda av Gud och inte skulle blanda ihop sig med hednafolken. Rahab blev räddad genom sin tro på Israels Gud och fick sen barn genom Salmon. Det jag vill visa på är, att trots kung Davids äktenskapsbrott mot Gud och Lagen så finns Salomo som son nedtecknad för alltid. Det jag vill visa på är, att till denna släkt bekände sig Gud i himmelen och sände sin son i syndigt kötts gestalt. Att hålla Guds "Lagen" kunde inte rädda människorna. Genom Jesus Kristus kom nåden in.
 
Så kom det ett mail. Hurra!
"Ja du, "horonge" var nog inte roligt att heta. Min gudmor var också "horonge" och fick höra att hon var oäkta. Detta präglade henne under hela hennes liv. Det är klart att man ska veta vem fadern är, men vissa fäder är väldigt fega och kanske klarar man sig utan dem?
 
När det gäller hundar, är det väldigt viktigt med stamtavla och är inte den perfekt, betraktas man inte som "rasren". Och då är man en "andra klassens hund" enligt vissa betraktare. Köper du en "rasren" valp, så vet du, på ett ungefär, hur valpen kommer att vara som vuxen. Medan en "gatukorsning" kan bli lite hur som helst.
Men så kan man ju inte betrakta människor! Alla tillhör vi ju människorasen, oavsett vem som är mor eller far till barnet."
 
Hurra!
"Om tio personer lyssnar till vad du säger, så uppfattar dom det sagda på tio olika sätt."  En har fattat poängen och svarat per mail.
Ja, då får jag träna mig på att försöka förklara bättre nästa gång. Om jag får något mer tillfälle att hålla andakt. Så kanske två av tio fattar.
För detta gällde en andakt i somras om att vara Guds barn.
 
Jesus är Guds son en överstepräst lik Melkisedek utan släkt men en mästare på att ha förståelse för våra svagheter. Han är tillbaka i himlen därifrån han kom en gång och ber för oss.
Han är närvarande.

Skam och skuld

En enda pusselbit fick jag för tio år sen. Den plats som är mitt smultronställe var en annan persons skräckplats. Tanken på min hemsocken väcker bara ljusa minnen. Jag längtar dit ofta och njuter av vad jag ser och vad jag minns, när jag är där. Från stora vägen svänger jag till höger och följer årstidernas olika färger med blicken. Sen är det tre kilometer kvar.
Från stora vägen har hon svängt vänster och kommit från andra hållet. Skräcken och minnena från hennes barndom har tydligen tagit strupgrepp varje gång.
Kyrkogården var det enda ställe, som hon for till med blommor.
Kyrkogården har aldrig varit aktuell för mig.  Där har inte funnits en enda släkting. Kyrkan har heller inte varit aktuell för mig, förrän de rev Missionskyrkan mitt i bygatan. När min far dog, så dog den siste medlemmen i församlingen.
 
Det var en aha-upplevelse för tio år sen att gå på kyrkogården och hitta fädernas tro före Gunnar Wennerberg. Om jag inte minns fel, så är det bara fyra gravstenar, som har bibelhänvisningar till framtiden i himlen.
Under Ullas dödsannons för ett år sen stod:
 
"Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand."
 
Om hennes och min hemsocken kunde vara både himmel och helvete på en gång, hur kunde hon då få en tro på Guds kärlek? Det får jag inget svar på. Jag vet bara, att hon absolut inte ville komma till en hemvändardag. Motivering var all mobbning i skolan. Hon rös bara vid tanken på att ha blivit kallad "horonge."
 
Ett barn fick bära sorgen, skulden och skammen av vuxnas lek och en biologisk pappas svek. Den skammen förstörde så många möjligheter för ett barn, som sen blev vuxen. Så många det finns som går och längtar efter upprättelse utan att vi vet om det!
 
Kung David "vänstrade" med den sköna Batseba en gång i tiden och fick veta om sin synd inför Herren genom profeten Natan. Kung David fick uttala staffet själv, som svar på en liknelse om en rik man, som tog den fattige mannens enda får, slaktade och gjorde kalas.
"Dödens är den man som har gjort så."
 
Visst. Döden väntar oss alla. Inget går att få ogjort i det förflutna. Kung David skrev en psalm om Herrens förlåtelse. Nästan 3000 år senare  har Gunnar Wennerberg junior tonsatt Psaltarpsalmen 32.  Einar Ekberg sjöng bland annat den mäktiga sången, när han levde. Sången om Guds förlåtelse har gått från generation till generation.
 
Det var i lördags, som jag var på två olika kyrkogårdar och fotograferade. Igår hämtade jag korten. Ljuset över det förflutna och färgerna är så vackra. Trots allt.
 
"Det var mellan ljuset och mörkret en kamp
dock segrade ljuset……"

Horongen

Tio år har gått sen jag ringde henne och bjöd till en hemvändardag i socknens kyrka. Svaret kom direkt, att det ville hon då visst inte.
– Jag åker till gravarna men inte mer.
Så konstigt. Jag var ju så glad över mitt initiativ och vi hade ju bott grannar, när jag var barn. Hon tackade "nej" definitivt och jag fick hennes motivering hur hemskt det varit i skolan, att bli kallad horonge.
 
En gravsten får inte vara hur länge som helst, om ingen betalar för platsen. Ulla dog för ett år sen och mamman och två mostrar har samma lilla gravsten och alla tre var runt 30 år. Bäst att fotografera. Mitt emot på grusgången finns hennes mormor och morfars gravsten. Det var ett par föräldrar, som miste tre döttrar på kort tid och så unga. I den sorgen fick de ta emot sitt barnbarn, som blivit över och ingen orkade med.
 
I lördags fotograferade jag nummer 2611:s grav särskilt i mängden av svarta kors med bara nummer  Det var inte på min kyrkogård. Där var inte jag hemma. Min hembygds kyrkogård har säkert många människoöden nergrävda men ingen namnlös i sin tid. Mitt första intresse för bygdens historia kom i och med  hemvändardagen år 1999.  Jag stod på biblioteket och sökte efter Gunnar Wennerberg och fick gåshud. Gunnar Wennerberg juniors far med samma namn kom från Lärkebo. Och jag visste precis var gården ligger. Med andra ord på samma plats som förut en gång.
 
Inte visste jag, att det kan vara så intressant att vandra på en kyrkogård och fotografera. "Farfarsstenen" är en historia i sig, som en gång hade stora delar av bibelns historia inhuggen i sig: Kristus på korset och i ytterkanterna symbolerna för de fyra evangelisterna och symbolerna hämtade från Danielsbokens beskrivning av Jesus. Och så alla namnen på födda och döda före Gunnar Wennerberg senior. Allt detta har vittrat sönder men fanns synligt i min barndom visst.
 
Ättlingar som dog senare bildade en evangelisk frikyrkoförsamling, som jag kom att tillhöra under tonåren. Det är en annan historia. De markerade bara med hänvisning till Uppenbarelseboken med tre bokstäver Upp och några siffror om tron på en uppståndelse efter döden. Samma tro hade Ulla under sitt liv och samma tro har jag.

Walborgs ungar

Igår kväll satt jag och slötittade på TV:n. Jag är i den åldern nu, att jag glömmer vad det är jag skall komma ihåg. Det var ju precis det jag skulle komma ihåg, att titta på dokumentären "Walborgs ungar". Tiden var inne och dokumentären började.
 
Så bra, att det finns barnbarn! Så bra, att en ung människa är tacksam över livet och att inget är självklart. Det är inte självklart att få barn!
Så bra, att jag är gammal nu och inser, att jag måste berätta det jag varit med om.
 
Karin vars yrke var mentalsköterska lånade ut sin bok till mig en gång: "Många hundar är harens död". Den boken var ett manus på en vind i hur många år som helst. Tack vare att någon gjorde ett röj och en entusiastisk hembygdsförenings arbete blev alla mannens handskrivna  anteckningar till en bok. Allt gick att kontrollera med hans sjukjournal från sinnessjukhuset och var helt i överensstämmelse i tiden. Så när som på två tidsuppgifter visst.
 
"Walborgs ungar" kommer i repris. Den dagen kommer jag att sätta min väckarklocka på ringning och se programmet igen.

Vem var 2611?

Det var i grevens tid, som jag kom till kyrkogården. Regnet hängde i luften. Den kraftiga blåsten från igår hade bedarrat. Får man vara så nyfiken och gå på en kyrkogård och undra: ”Vem var det och vem var detta? Var det en man? Eller var det en kvinna?

Eller är detta maximal sekretess inom sjukvården, att bara ange fyra siffror? Kan man dö som ett nummer i ett system?

Ljuset trängde igenom utifrån fälten och lyste upp kyrkogården i ett milt sken mellan de gamla träden. Gräsmattorna var mjuka och regnmättade. Mina skor blev våta direkt. Fotoljuset var perfekt. Snart skulle det vara slut med denna möjlighet att kunna se långt bortom alla svarta kors. Namnlösa döda människor var märkta med nummer i en stor, stor cirkel. Deras överskötare eller överläkare hade normala uppgifter om namn födelsedag och dödsdag. På deras gravstenar fanns till och med färska blommor. Och texten:
Älskad – saknad

Det var i grevens tid jag kom till kyrkogården. Om några år har den nyplanterade häcken runt omkring vuxit upp, blivit tät och kommer inte att släppa igenom något ljus utifrån. Ingen kan längre se vidden.

Märkligt att jag hittade dit efter 53 år för det är bara en liten gångstig bakom det som en gång var den s.k. stormavdelningen på sinnessjukhuset. Märkligt om minnet sviker mig, att det inte såg ut så då utan var rader av svarta kors med dessa olika nummer på?

Karin var en frisk mentalsköterskeelev den gången år 1956 och jag var en sjuk sjuksköterskeelev. Vi hade varit skolkamrater på realskolan. Skammen att träffas här och blygseln för oss båda finns inte ord för. Båda har rätt till sina känslor och vi jämförde under tiden, som hon levde och vi promenerade. Karin uppmuntrade mig gång på gång att berätta, vad jag upplevt. Hon kunde historien hur det var, innan Hibernalen kom.

En dag hade jag lyckats tjata mig till ”ledsagad permission med vårdare”. Karin hämtade mig på den så kallade stormavdelningen och kunde vägen till kyrkogården och vidare till öppet vatten. Vi var 20 år då. När jag fotograferat färdigt på kyrkogården över 50 år senare, såg jag att den höga muren runt rastgården var öppnad. Jag kunde  promenera in där och minnas stormavdelningens alla sjuka. Jag kunde se bakifrån. Gården var så vacker nu och ljuset var så behagligt. Då gick dom allra sjukaste runt, runt, runt på en begränsad yta efter varandra. I den rundvandringen slapp jag att gå.

Tur att jag är så framåt och är mer än ett nummer.