Den vår de svage kallar höst

Vet inte om det är rätt citerat men solen skiner och jag går inte ut ändå i denna skira, vackra vårdag. Hemhjälpen som städat hade hört så många gamla tala om alla motigheter som uppstått. Plötsligt. Motigheter som började dagen innan sa hon att de gamle berättat om. När det motiga var klart var det just ingenting men hade blivit gjort. Sen gick min städhjälp.

Kvar är förundran över nätsamverkan. Så enkelt att föreslå, att vi kan läsa en psalm i Psaltaren tillsammans. Ja, det gäller ju att ha en plats i rymden att träffas på – en delad plats. Den här platsen har en annan tilldelat mig med mitt namn. Det är jag fortfarande så glad över. Här kan jag få prata för mig själv mer än någonsin.

Så när någon berättade att Psaltarens psalmer kan få extra liv genom sin historia, så fattade jag inte hur det skulle kunna gå till för mig. Nu vet jag, för jag hamnade rätt fort i min hembygd och där blev de, som levt före mig så levande. Deras gamla hus är kvar i minnet även om de är rivna för nybygge. Här är sången jag fick som länk och de andra som vill lyssna:

Inspelningarna är gjorda innan jag föddes men Psaltaren 32 sitter i minnet varenda ord. Det var så många som önskade sången av Einar Ekberg i radions ”Andliga Sånger” förr i tiden.

Långt senare i livet började jag med släktforskning för en Hemvändardag. Jag ville lära mig lite om bygdens folk tiden innan mina föräldrar kom till socknen år 1919 och 1921. Jag som inte fattat vad en kyrkogård har med kultur att göra! En kyrkogård är väl ändå bara en plats för de som dött? En riven Missionskyrka är väl ändå bara en byggnad, som inga medlemmar hade längre? Och med så tunna väggar dessutom! Hur kan det som inte finns längre bli en kulturskatt?

På biblioteket frågade jag efter en gammal bok som hette: ”Min far – Gunnar Wennerberg” skriven av Signe Taube. Den boken fick de hämta upp från ”källaren”. Jag hann bara bläddra lite så fick jag syn på namnet Lärkebo och fick gåshud. Jag var hemma och visste precis hur det såg ut runtomkring. Den första fotbollsplanen för mig låg mittemot. Men så jag skämdes över att sparka boll med bara pojkar på min tid! Hoppades att ingen vuxen skulle se det…

Nu till poängen. Tonsättaren till Psaltaren 32 som Einar Ekberg sjungit in hade sin farfars släkt i min hembygd. Han hette Gunnar Wennerberg precis som sin far Gunnar Wennerberg och släktens gravsten på kyrkogården är mycket stor och liggande till vänster innanför klockstapeln i Norra Björke kyrka. Detta är vad jag förstår ett stycke kultur, om stenen en gång legat inne i själva kyrkan? Stenen hade från början ett Krucifix i mitten av stenen och fyra upphöjda bilder av djuren i Danielsboken eller djurbild som stod för evangelisterna. Stenen var mycket påkostad och visar på en rik familj inom socknen och deras tro.

Ur Wikipedia citerar jag: ”Ofta är det först i samband med att en byggnads eller miljös kulturhistoriska värden är hotade som det blir tydligt att de måste värnas. K-märkningen innebär då att det kulturhistoriska värdet kan finnas kvar och berika samhället.” Huset Lärkebo där släkten bott blev inte kulturmärkt men däremot ett boningshus i närheten som heter Gunnarsbo. Men vad hjälper det om ingen vill betala för skötsel av byggnaden?

Psaltarpsalmen 32 skrevs av kung David för omkring 3500 år sedan. Tack vare tonsättningen började den sjunga inom mig. Jag känner släktingar till Gunnar Wennerberg. Jag känner min hembygd. Jag har en plats för huset där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen bildades av släktingar till Gunanr Wennerberg. Jag har en dröm, där jag kan ana både Fridhem, Lyckhem och Vårvik. Den drömmen har jag bjudit på ibland för den fick en ny, gångbar bro över ån, där det varit en fallfärdig, sned spång förut.

Så i drömmen var vi på väg hem min far och jag och gick ”Kärlekens stig”. I min dröm hade han redan då varit död i många år. Det sista tydliga han sa till mig var:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Den sången sjöng inom honom den gången.

Några av medlemmarna som startade Evangeliska Frikyrkoförsamlingen i Fridhem, Östbjörke.

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

3 reaktioner till “Den vår de svage kallar höst”

Lämna ett svar till Alma-Lena Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s