Det finns mycket mer att berätta. Ifall någon undrar, när jag tänker sluta med ålderns rätt. Nej, då! Det finns de, som är äldre ändå och minns.
Min mor hade en födelsekalender. Då fanns inte Mr Facebook med sin världsvida. Hennes blev väldigt sliten och gick sönder i ryggen. Det gällde att hålla reda på födelsedagar och gästande predikanter, som varit i hemmet.
När jag behövde ett årtal på en ingift faster, så hade hon inte skrivit det. Bloggen skall i alla fall handla om civilkurage snabbt och spontant. Sen skall jag resa på en begravning. Min kusin blev 94 år och hette Ruth efter bibelns Ruth. Ja, de hade bibliska namn, så långt de räckte som intressanta.
Min faster Hilma skulle fylla 75 år och de ville resa bort och fira den stora dagen. Ibland kan det bli för mycket med stora kalas i stor släkt. Hur samtalet gick på Fårdala, får jag aldrig veta, när minnena flyter upp och skall samlas ihop. Fast det får inte bli genant det jag skall berätta. Ingen vet ju knappast vad jag varit med om… Det är ju så få, som läser min blogg.
Min far var bland de yngre i en syskonskara av åtta. När jag var 20 år och fick en sömnrubbning och utmattning skulle detta spåras i släkten. Det heter, att läkaren tar upp en anamnes (sjukdomshistoria). Så idag är detta historia. För den dagen i mitt liv blev jag stigmatiserad med en sinnessjukdom vars konsekvenser blev ytterst tråkiga. Sjukhusledningen och länsstyrelsen var överens om att inte utfärda något körkort till mig senare. På grund av denna faster, som varit sjuk på något sätt och borde finnas i mina gener.
Nåväl. På något sätt tänkte min farbror och hans familj på ett annat sätt och ansåg, att jag kunde köra dem till Öland och Solliden med mera. Jag protesterade och sa som det var, att jag inget körkort hade. Min kusin Ruth sa då att om hennes bror Per satt bredvid mig, så kunde det kallas övningskörning. Trots att den var slut för länge sen och jag var godkänd i uppkörningen! Gissa om detta gjorde gott för min självkänsla! Det var ju min farbror som trodde på mig, så jag fått köra Volvo på deras gärden som första övningslektion.
Detta kallar jag civilkurage att trotsa överläkare och länsstyrelse och ta ansvar för mig som chaufför utan körkort senare och år 1959! Det var inte mitt fel, att jag inget körkort fått utskrivet! Jag var stämplad för livet som 20 åring. Nu kallas det stigmatisering det som hände då.
Det kallar jag civilkurage, att andra fortsatte att tro på mig och kusin Per lever och är 96 år, som vittne till min berättelse.
Gunnels plats i rymden 
Det är rätt! Fortsätt att skriva. Du vet att läser varje inlägg!
Tack LeoH!