Förr trodde jag, att alla tänker som jag gör – lika självklart. Nu vet jag, att ingen gör det – ofattbart. Jag kunde inte ens ordet ”referensram”. Det fick jag lära mig på en själavårdskurs med psykoterapeuten Anker Nielsen. Och jag var 35 år och hade inte fattat, att andra refererade till sina helt andra upplevelser än mina.
Så egentligen borde jag inte bli förvånad över att andra lägger in andra begrepp i ordet ”fånar” till exempel. Livet leker i TV-programmen och ”Himlen kan vänta” på biografen. ”Fångarna på fortet” blev ”Fånarna på Restad” och jag reste dit. Återbesök som det heter inom sjukvården. Färdigbehandlad. Försöksutskriven.
Nu är den efterlängtade dagen över och filmen har haft premiär på f.d. Restad Sjukhus med samma namn som boken: ”
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Det var knäpp tyst i salongen i f.d. överläkaren Hehrnes villa under hela filmen på 30 minuter. Efter detta hade jag som föreläsare fått 35 väl genomtänkta frågor att tänka över i förväg. Det gäller NU och vård och omsorg i Trollhättan och Vänersborg. Hur förklarar jag det, att jag inget kan om psykiska sjukdomar mer än vad andra berättat? En eloge åt initiativet (H)järnkoll med pengar från högsta ledning! Det var i en utbildning till attitydambassadör, som jag för första gången i livet hörde alla dessa olika egna berättelser om olika sjukdomar eller handikapp. Min egna upplevelse av psykisk ohälsa år 1956 räcker ingenstans! Teoretisk kunskap är nog bra men att få ett ansikte på en sjukdom är mer värdefullt. Och ADHD är inget att skämta om!
”Hur kändes det att komma till komma till Restad Gård?”
Det var en av alla frågorna. En annan hade anknytning till stämplingen till att vara en s.k. Restapatient och eventuellt skam.
Äntligen finns det intresse för att lyssna på svåra undanträngda svar! Äntligen fick jag berätta för dem som frivilligt valt att lyssna! Den som inte blivit ”bältad” ofrivilligt och överrumplande fattar inget av hur detta trauma sitter i! Därför valde jag frivilligt år 2006 att gå ut med mina erfarenheter från år 1956. Visst borde det vara preskriberat! Visst borde jag tiga om mina erfarenheter! Lägga det bakom mig och gå vidare…
Idag skall ämnet försoning genomlysas av teologer i Betlehemskyrkan i Göteborg. Om det skall handla om vem som tolkar bibeln mest rätt i ämnet, så har jag inte lust att gå dit. Stefan Swärd har gett oss manus på sin Blogg. Sofia Camnerin har en annan infallsvinkel, om jag förstått rätt. Jag för min del har bara min egen personliga bibelläsning. I den finns inget om hur jag skall kunna glömma alla övergrepp i psykiatrins namn. Försoning är en gåva som Gud ger genom Jesus sin son och jag har en relation med båda.
Så tuktas en argbigga
(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)
Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)
– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!
Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad , där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.
10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar. I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.
Filmen hette: Så tuktas en argbigga
Punkt slut.
Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.
Så tuktas en argbigga.
(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)
Öl. = överläkaren
Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.
Slut citat ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Försoningssamtal – manus av Stefan Swärd
Gunnels plats i rymden 
En mycket gripande serie av blogginlägg! Tack för dem!
Poängen, Leo, är ju att detta svåra har banat väg till trösten i Gamla testamentets texter. ”Med den tröst vi själva har fått kan vi trösta andra.” (enligt Nya Testamentet)